Hemma igen!

Så då var denna julhelg över. Ännu en jul utan Josefine. Har tittat lite på tv nu om tsunamin, det är ju 5 år sedan nu. Jag förstår inte var tiden tar vägen. Känner så igen mig i flera av berättelserna där föräldrar mist sina barn. Inte bara en gång utan flera ggr har människor både nära vänner och andra frågat om det inte känns ett dugg bättre? Så skönt, att höra att andra som mist säga, vad fan ska kännas bättre???Hur ska något kunna bli bättre? Att ha mistat ett barn, varken om det handlar om sjukdom eller olycka, det spelar ingen roll.Det gör precis lika ont för alla. Att mista sitt eget barn, ja det kan aldrig igen kännas bättre. Livet kanske kan fortsätta, så småningom. Men aldrig blir livet som det ska igen, aldrig. Även om ni frågar av omtanke, sluta med det. Om ni bara visste vad ont det gör att behöva förklara, att det fortfarande känns för djävligt, att det aldrig kommer kännas bättre.. Så alla som läser detta nu, fråga aldrig igen! Då tror jag rent av att ni får en smäll på käften:/ Ja, julen är snällhetens tid…men inte dumhetens!!! Är det något jag fått av Josefine så är det nog skinn på näsan, livet är för dyrbart att slösa bort på yta och falskhet. Sådana människor kan ha sitt för sig själva.Så nog om detta När jag kom hem idag så gjorde jag vår julskinka. Kan nog säga som så, att julskinkan man äter hemma med med ett glas kall julmust, ja det är den bästa. Micke hade fullt upp att ta reda på snön. Av den varan har vi fått så vi klarar oss. Vi har mer snö här än det var i Mora.

Syster och Matilda kom ner en liten sväng och surrade lite också:) Vi var välkomna hem av våra missar också. Pappsen har ju skött dem. Men de har ju förstås varit mkt själva. Men de fick lite lax som fjäsk när vi kom hem.