Dagar som går!

Den här veckan hade jag den stora äran att få träffa en liten söt kisse kille. Ja inte vilken liten kisse som helst, utan min vän Lena och Lasses lilla Tusse. Oj oj, vad söt, så liten. Vår Karlsson var inte kattunge länge. Jo han är ju det, men inte till växten. Han är en riktig stor, ståtlig, mest Main Coon grabb. Han kommer bli stor som ett lodjur.Han tycker om att ligga såhär på rygg med tassarna sträckta. När vi lyfter honom är han som en trasdocka, så det har han efter ragdoll, de är ledlösa, typ!  Det var kul att träffa Lena igen, jag förundras över att hon ändå är så pigg, trots hennes jobbiga höst, med alla sjukdomshistorier, operationer och långa lasarettsvistelser. Envishet är bra! Sen är det ju så, att de flesta människor som har olika sjukdoms tillstånd, de är de, som oftast, orkar kämpa i det tysta. De människorna är  även om de inte är nöjda så klagar de sällan, för det hjälper ju inte! Det gällde Josefine, mamma och det gäller Lena. Starka personligheter och en vass inre styrka. Se på fan glöd heter det! Men hur gärna än Josefine ville fortsätta sitt liv, så var hennes glöd inte längre med! Reserv krafterna var förbrukade, glöden slocknat. Hur skulle glöden kunna finnas kvar? Som hon kämpat, lilla älskade ängla skatt! Så har vi då andra advent i morgon. Ingen snö än i sikte, kom ju lite fjun i veckan men försvann snabbt. Nu får det komma lite och lysa upp de becksvarta dagarna. Finns ingen energi någonstans just nu! Projekt trapp blir det i helgen. Det får han att jobba med, min snickare;) Älskar dig!

  Jag läste något igår, det handlade om att dela svår sorg, jag tog till mig det som stod. Jag kände igen mig i så mkt. Jag pratar till Josefines foto, ngt jag måste, och vill göra, varje kväll. Jag summerar dagen, berättar för henne vad som hänt, hur min längtan är, hur mkt jag älskar henne. Varje dag. Jag gör det för jag tycker att det känns bra för mig, med “vår” egna stund. Just det jag läste igår. Allt stämmer som om det var jag själv som skrivit det. Josefine betydde så otroligt mkt och var så nära, sorgen blir så svår. Det har blivit ett stort tomrum som vi inte vet vad vi ska fylla med. Jag har svårt att förstå att livet bara går vidare, utan Josefine. Hela vår värld har ju stannat upp. Ändå rullar allt bara på..Konstiga känslor, konstiga tankar, ja jag är nog rätt konstig, men det bjuder jag på!