torsdag 29 januari 2009

Bottenvecka,Begravning och Bouppteckning!!






Vilken helt jäkla sjukt dryg vecka det varit, allt rullar bara på och jag står bara still med panik i halsen vet inte hur jag ska orka ta ett andetag till..Fy fan säger jag..........Veckan har varit hektiskt och det har jag tyckt varit bra när allt bara snurrar på och jag inte hinner fundera så mkt, men nu idag var jag så uppe i varv och allt bara snurrade, vill ut och ställa mig och skrika, det gjorde jag fast i kudden på Josefines rum........Tack Lotta för att du ringde så jag kom upp på benen igen...Vänner vad gjorde man utan dem??I går så kom Månsen till Josefine han hade det jobbigt så direkt jag kom hem från jobbet fick jag tag i veterinären (karin) hon var så go, kom direkt sa hon, jag bäddade in månsen i bilen han jamade inte ens, så trött, han pep inte heller när han fick sin spruta låg bara i mitt knä och blev tyngre och tyngre somnade så skönt. Måns kom till oss som 12 veckors kattunge just ifrån Karin, det kändes liksom fint att hon som första matte till Måns även fick hjälpa honom komma till ro, cirkeln slöts på något vis. Det kändes konstigt att så var han borta vår 15 åriga Måns som aldrig varit sjuk.....Nu är han med Josefine och jag säger det som jag alltid avskytt när människor säger...han var bara en katt!!!!!! Tänk hur allt får så annorlunda proportioner när man varit med om det värsta som kan hända nämligen mista sitt barn, inget inget kan någonsin bli värre och allt annat känns plötsligt så litet.

måndag 26 januari 2009

Panik,snö och en halv död katt!!!


Vet ni hur det känns att sitta runt ett bord med männsikor som pratar och pratar och det enda du ser är deras munnar som rör sig, det tjuter i ditt huvud och allt börjar snurra.......Så kände jag idag trodde jag skulle svimma, det var som jag satt fast i en bubbla.....panik ångest!!! har så fruktansvärt svårt att fokusera när fler sitter och tjattrar runt mig......kola i pallet ,ja det är bara förnamnet på mig . Känner mig som ett stort frågetecken? Ser säkert ut som ett med:/Jaha hemma igen och här ligger kattfan halvdöd......nej men fy hur jag säger..men till och med han orkar inte leva kvar här med oss gråtande, tuffeln. jag tänker att det är Josefine som vill ha sin katt till sig och att hon kallat in kissen, men det blev något fel i kommunikationen ,för det Är vår andra katt Frida 10år som var Josefines gosekatt, Måns ligger inte här och plågas om det nu är någon som tror det, nej han har slutat äta, dricker bara lite, veterinären sa att det förmodligen är levern eller njurarna men han spinner och har inte ont,han ligger bredvid mig hela tiden, lilla månse pojken 14 år. Jag hoppas han bara somnar in, annars hjälper ju veterinären oss, han ska inte lida....
Det kom ju en massa snö i helgen och jag får även panik över att det snöar över hos Josefine, ja ni läste rätt helt plötsligt får man panik över den ena konstiga grejen efter den andra, eller är det inte konstigt? jag vet inget längre om vad som är normalt!!!Ialla fall, i snöstormen åkte vi ner och skottade undan en massa snö vid graven så lyktorna kom fram igen och änglarna, måste ju lysa där hela tiden. Lilla hjärtat hur kan något bli så hemskt, du som gång på gång valde livet, varför varför inte denna gång, min lilla änglaskatt som kunde gråta till barnsjukhuset för du tyckte så synd om de som hade ont och du led med deras föräldrar, nu lilla hjärtat är det vi som lider hela, hela tiden.

Jag tänker på det här med en ung flicka som blev mördad, Josefine pratade så om det och förstod inte hur världen kunde vara så grym, hon sa stackars den flickans föräldrar de måste ju gråta hela tiden, ja vännen sa jag de gör de, för det är inte meningen att man ska behöva dö när man bara är barnet, så sa jag då och jag säger det igen....( tänker på er Ingela och Kjell), och du gjorde rätt Kjell som skrev hur du kände....församling pyttsan...vem då för????



























lördag 24 januari 2009

Så lätt att glömma!!












Tänk att ibland måste man liksom stanna upp och summera i livet, när det känns som mörkast och man känner att nej jag orkar inte med mer nu, då finns plötsligt rösten där som säger, men du var inte bara Josefines mamma, du är min mamma, jag behöver dig också! Pling...jag tänker till, ja mitt liv som mamma finns ju kvar, men hon som behövde mig mest är borta!!Nej vi behövde varandra, mor och dotter alltid något speciellt fniss skratt och pinsamheter, som bara hon och jag förstod. Liksom jag och min mamma förstod varandra, vi planerade att när vi blev gamla skulle vi sitta i spanien gråhåriga och dricka vin på ngn uteservering och garva som bara vi kunde....mor och dotter...det där speciella bandet.
Men nu är det så här jag har världens underbaraste man , vår otroliga mest omtänksamma (mest tankspridda) son som är vår stolthet också ,som i sin tur har den goaste flickvän man kan önska , så antingen lägger jag mig ner och dör av sorg , vilket jag kan säga jag har övervägt att göra när ångesten slagit till som värst, eller så överlever jag och inväntar Josefines röst när hon tar i och säger....SKÄRP DIG NU MAMMA!!!!Jag ska försöka min lilla ängla skatt att se till att inte glömma mina nära och kära men just nu är det så att sorgen är större än lyckan....just nu...........

tisdag 20 januari 2009

Minnen finns alltid kvar!!



















Hjärnan känns som den går på högvarv, ändå kan jag inte komma fram till något vettigt, känns som något jagar mig och det gör det....hjärnspöken. Vill bara kunna minnas allt det fina vi haft och gjort tillsammans med Josefine, ändå är det de mörka tankarna som brer ut sig hela tiden likt skuggor som bara väntar på att få dra ner mig i ett djupt svart hål....jag försöker och försöker hålla huvudet ovanför ytan, vissa stunder fungerar det, men bara korta korta tag, jag vet tabletter hjälper inte mot allt men när min ångest är som störst är det min räddning för att inte sjunka, det fungerar som en flytväst,hjälper mig att hålla upp huvudet.


Bilderna ovan visar så mycket mer än artister, det är sanna hjältar som tar sig tid att trösta när allt är som jobbigast. Dessa möten med Nanne Grönvall och Sibel och fotbollsspelare från djurgården gjorde att Josefine upplevde Huddinge sjukhus som något som gav henne en stunds otrolig lycka, något som gjorde att hon kände sig speciell och "utvald". För utvald det var hon och är hon.....jag är så tacksam, min fina ängla flicka för att just du valde oss till dina föräldrar.














söndag 18 januari 2009

Vem har rätt att säga hur jag ska sörja??














Ja jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, känns som jag bara nöter och nöter, man kan fråga sig hur det ska kunna vara så bra att skriva??.men men psyket lever ju ett eget liv. Blev iaf väldigt irriterad när jag läste expressens nätbilaga igår för det har ju varit så mkt med den här manifestationen mot våld, (för tjejen som blev mördad för 3 år sedan) men iaf så så sa den här tjejens mamma att om den sörjande inte pratar så dra orden ur dem.....ursäkta mig men när blev det så självklart att någon kan veta vad och hur alla sörjande vill bearbeta sin sorg???Jag pratar när jag känner för det och mina vänner låter mig göra det för de vet hur jag känner. Jag vill för det mesta inte prata med folk jag möter på ica....ytliga kontakter behöver inte veta hur jag mår ....de förnuftiga vet det ändå. Blir så sur på männsikor som tror att de har något jäv.. patent på att veta hur sorg ska bemötas*grr*. Sen kan man ju tycka vad man vill att gå ut i media med sin sorg...det får stå för en var, alla har väl sitt sätt. Hade middag här igår och som vanligt fick jag gå undan för saknaden blir så stark när vi gör något speciellt, Josefine älskade allt som hade med lite fest att göra, duka lite fint och klä sig lite tjusigt och ha folk hemma det gillade hon skarpt. Jag har så svårt att kunna skratta, jag har svårt att slappna av, jag har svårt att leva, för hela tiden fattas josefine, gråter när jag vaknar,gråter när jag lägger mig och däremellan gråter jag till och från hela tiden. Jag älskar min Micke och jag älskar Magnus, det är inte frågan om det, det är bara så att jag saknar så hemskt.

torsdag 15 januari 2009

Jag fick låna en ängel!!!/Shirley Clamp











Du log mot mig
En sist gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd
Hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'
Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Min ängel..
(Jag fick låna en ängel)
Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
Jag fick låna en ängel
För en stund
Den här låten föll det sig naturligt att det skulle bli Josefines låt på begravningen. Jag har gråtit till den förr jag gråter till den nu och jag kommer gråta till den i resten av mitt liv...Josefine vår egen ängel, jag hoppas du log när vi spelade den för dig på begravningen, för du är ju just det....Vår alldelens egna underbara änglaskatt....








onsdag 14 januari 2009

Världen har två sidor


Tänk att hela världen kan splittras för en männsika på 2 år, min värld har 2 sidor, en före och en efter. På två har har jag mistat de jag älskat så mamma nov 07 Josefine nov 08, bilden är från nov 06 då vi tre var till teneriffa, svårt att tänka sig vad livet gjort mot oss som är kvar på bara 2 år Så nu befinner jag mig i tiden efter!!
Ja igår var det första hela personalträffen och jag hade oroat mig för att möta , jag kan inte ta på¨varför jag varit orolig, bara jobbigt sådär att alla vet vad som hänt och hur de ska hantera situationen mot mig. Jag är så att jag vill helst inte att de ska ha funderingar som jag inte orkar svara på.
Hur som så gick det mötet helt utan jobbiga situationer för mig,(och dem) jag tror att de kunde läsa av mig och förstå mig utan ord, jag tackade för de vackra blommorna och sa att ni vet nog hur jag mår utan att jag behöver berätta..Jag skickade runt ett kort på min ängla skatt, ett kort som var taget bara 3 veckor innan hon lämnade oss, hon såg så pigg och fin ut och eftersom fler i gruppen inte ens hade sett henne ville jag visa ett kort så de fick veta vilken de samlat ihop till blommor och gåvor för, det kändes bra att få göra det sen sa jag nu kan vi gå vidare med mötet......En milstolpe var gjort kändes det som!!Sen är det ju det här med blogg hm hm läkaren och sköterskorna på iva skrev blogg varje dag om Josefine hur det gick framåt och bakåt, de och vi fick skriva ner tankar och kort tog de på Josefine i respen(respirator). Vi skriver det här så ni kan visa henne när hon är bra igen och undrar var de här veckorna tagit vägen, eftersom hon ligger nedsövd i respen....Det var när de occh vi trodde att hon skulle fixa det här som allt annat.

Det är bra sa de att blogga, för att kunna gå tillbaka och se att all har varit värre när man känner sig som mest ledsen. Så jag gör väl ett försök nu i stället, ett försök, jag kan inte lova att jag orkar men Josefine skulle bli så glad om hon visste att jag hade en blogg,"du är cool skulle hon sagt". ja det verkar ju så idag att man tydligen kan bli känd för sitt bloggande, nu tillhör jag ju inte kategorin som skulle kunna bli inbjuden till heta kändisställen pga min blogg *fniss*. Det är för mitt eget läkande jag skriver, och alla läser på egen risk för att drabbas av depp eftersom hela mitt liv är en enda depp just nu. Ja det låter krasst men ingen som inte har varit i den här situationen kan ens föreställa sig hur det känns. Ta hand om varandra nu......!!!!

måndag 12 januari 2009

Måndag vad är det med det??


Ja så var ännu en dag till ända, jobbig som alla andra dagar men jobbigast när jag vaknar och när kvällen kommer, arbetet går bra då man har tankarna fokuserade på annat. Min älskade Josefine om jag ändå bara kunde vara tacksam för de 18 åren vi fick med dig den mest god hjärtade av alla, om jag bara kunde vara tacksam för det, men det är jag inte jag ville ha resten av mitt liv med dig. Tänk vad lyckliga pappa och jag var när vi fick dig lilla hjärtat som vi önskade en liten syster till magnus och när barnmorskan sa att det är en liten flicka.....jag bara grät och tänkte tack käre gud i himlen för att vi fick en liten flicka...Nu säger jag bara det finns ingen gud i himlen, för den gud som kan ta ifrån oss det käraste vi har är fan i mig ingen god gud......Ta vara på varnandra natti natti

söndag 11 januari 2009

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Ja så heter den nya boken av Ann Heberlein. Är väl ungefär så jag känner mig, befinner mig i ett mellanland där jag fortfarande försöker reda ut så mycket att jag inte vet var jag ska befinna mig i en mardröm eller verklighet.....Längtar och saknar vår lilla ängla skatt varje dag, minut och sekund. Förstår inte hur jag ska bära mig åt för att kunna fungera socialt igen, just nu försöker jag bara överleva från dag till dag, äta, sova, jobba det enda nödvändiga, resten av tiden bara går utan att jag reflekterar över någonting klockan tickar och tickar och jag är bara i en stor bubbla känns det som.
Jag funderar på om bubblan kommer att spricka helt någon dag och jag blir liggande och bara kippar efterluft, eller om bubblan liksom bara pyser ur och jag vaknar till och bara kan andas normalt igen....ja den som lever får se...