Hur orkar livet jävlas?

Jag bara undrar, hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna bli hjälpt…Hallå det är ju jag,Lena,så självklart gick allt åt helvete…..Min neuropacemaker, fungerade inte på min “lungdjävul” hur kunde jag ens hoppats på det??? Pratat med Uppsala, vi ska höras på fredag igen. Mest för att bestämma om läkaren ska prova att lägga elektroden direkt i bröstkorgen i stället….Men vette sjutton om jag vill mer nu….Den som lever får se…som vanligt….Den här elektroden åker ut i slutet av veckan iaf.

Egentligen ska jag inte gnälla, visst jag har ont men jag kan ju iaf jobba, och leva. Det som är mest irriterande är allt jag kunnat gjort som jag inte kan. Promenader, och allt fysisk jobbigt fixar jag inte pga “lungfan”. Den krampar direkt…Jag hade behövt kunna röra mig för att kunna göra av med lite ångest iaf, ja helgen har varit tung och ledsam, känns som mitt liv bara ska djävlas vad det än gäller.

Pratade även med goa vännen L, som fortfarande är på sjukan. Tänker på dig som alltid L, du är beundransvärd ska du veta. När jag pratar med henne så tänker jag, vad fan gör min smärta, egentligen? Jag kan leva ju leva med den! Men det är jäkligt frustrerande,om jag skulle säga annat så ljög jag!!Som vanligt så är det mest Micke som får ta del av min ledsamhet över detta….också! Karlsson fick sin sista vaccination igår, och även chippad i nacken, så nu har han ett reg. nummer också;)

Min vän Lotta var här på en fika idag, hade en härlig höstbukett med sig, både den och besöket piggade upp mig;) Tack. Strax därefter kom svärmor, så denna dag tog slut fort, tack för sällskapet. Så jobbigt att behöva vara hemma själv. Har svårt att klara det. Men på måndag börjar jag jobba igen:)

Det finns inget som är rätt eller fel!

 
Om ni säger till mig "Hur mår du?
Med sympati och medkänsla i er röst,
så svarar jag "Jag mår bra."
Därför att prata om min förlust med er idag är alltför smärtsamt.
Om ni träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar.
Så tror jag att ni inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är rädd för att det ni säger ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.
Om ni säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar ni er att jag skall säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!".
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag,inte inför er.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att ni bryr er.
Tack för att ni försöker hjälpa.
Tack för att ni förstår att jag fortfarande lider.
Om ni inte vet vad ni skall säga till mig
Så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag skall säga till er.
Om ni ser mig le eller skratta,
Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad ni menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan era rader.
Om ni träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
Så har ni antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig.
Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Om ni inte säger någonting så tror jag att ni inte bryr er.
Men om ni skulle säga något, kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag kanske säger nej.
Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver era försök, hur små eller banala ni än tycker att de är.
Jag behöver era tankar.
Jag behöver era böner.
Jag behöver er kärlek.
Jag behöver er envishet.
Jag behöver allt detta.
Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt,
för evigt, och det sörjer jag också. Det är så svårt att göra rätt…
Tack mina nära för att ni finns, trots att jag vissa dagar inte vet själv var jag finns……

Smärta och annan smärta!

Ja då var det gjort iaf då, neuro pacemaker eller baksträngsstimulator. Låter invecklat, det är invecklat, och gör in i helv…ont!!! Var på neuro kirurgen i Uppsala kl 08 i går, så det blev verkligen en heldag. Jag avskyr lasarett, det gör väl alla egentligen. Men jag avskyr det för det ger en ännu mer smärta än den jag behandlas för. Tvätten med descutan inför operationen ,backflash, Josefine i Huddinge, Josefines alla operationer. Att känna lukten av lasarett, fick mig att totalt tappa fattningen, mådde illa, skakade. Tur att Micke var med mig, hade aldrig fixat det ensam, så tacksam att han alltid finns där, vad det än gäller. Hur som, så var det mkt smärtsamt, men nu ligger det en sladd bakom ryggmärgen på mig, kopplad till ett batteri. Sladdar hänger runt mig, får passa så de inte fastnar i ngt, eller att Karlsson vill leka med dessa. Hemska tanke om han bet av ngn. Ja man kan väl säga att jag är radiostyrd…eller ngt….iaf inte trådlös….Detta ska jag ha under en vecka och köra olika program. Än har jag inte fått ngn effekt, men ska väl inte kasta in handduken direkt. Om det funkar lägger de in allt vid en senare operation, sladdarna under huden och batteriet i magen…låter väl mkt snyggt….Men vem bryr sig! Kan jag få leva utan att lungan ska leva sitt eget liv, så gör jag vad som helst…Fungerar inte detta så kan de försöka operera in elektroden direkt i bröstkorgen….Ja ja den som lever får se.. Finns ju alltid annat som är värre, allt som inte dödar, kan man leva med…Låter väl logiskt?

Vi fick låna en ängel som spred sitt ljus i vårt liv…..

Höstfint hos lilla gumman!

Så mkt blommor som alltid, hos Josefine, men bakom alla, har jag planterat ljung i hennes färger…Nu väntar en lång, höst, och vinter. Det känns bara så jobbigt.

Jag finns inte bland er, men jag finns ändå. Jag hör era böner, jag älskar er så…..

www.jozzan.com

Nattliga mardrömmar…

   

Ja nu har jag fixat lite vid lilla pappsen ett par dagar.Han är så tacksam lilla far. Vi har haft mysigt också, han fixar och donar med kaffe och mackor, nu tar vi rast säger han, när jag kör lite med honom:)  Jag ser hur han njöt när allt var klart. Passade på nu innan fredagen, sedan blir jag ju låst ett tag med sladdar…Blä…oroligt? Nej. Är inte rädd för någonting längre, bara för mina mardrömmar, de som gör att jag knappt vågar somna.Tänk att nätterna kan vara så jobbiga…Varför måste man sova????? 

Vi var till Magnus och Maria igår och Micke hjälpte de att sätta upp hatthylla och lite plock.

Gull ungarna bjöd på mat också. Till kaffet fick vi världens godaste cheescake. Maria är helt makalös… vilken duktig husmor hon är, skulle min mormor sagt!! Jag säger det också, trots att det låter mossigt. Husmor! Idag ska ju knappt män få vara män och kvinnor ska helst inte vara kvinnor. Ja om man tittar på sjuka serien Hollywood fruar, så du skäms jag över hela kvinnligheten. Tänk att pengar kan göra så människor helt tappar respekten för andra, är de verkligen så blåst som de framstår att de är? Att pengar kan göra så man egentligen är olycklig, för vet ni att trots alla pengar så är de här kvinnorna tragiska. Någonstans på vägen har de tappat bort sig själva, de tror att de blir lyckligare av en operation, att köpa den dyraste väskan eller bygga den största poolen.  Jag tror inte de vågar erkänna att de är olyckliga.De försöker köpa sin lycka i stället.

Avslutar som vanligt med en kram till min vän L, tänker på dig som alltid….

 

Karlsson är på gång hela tiden..så gosig…..Frida gillar inte sin lillebror….

Sol i September....

Den här helgen hann knappt börja innan den var över, känns det som. Lördagen var helt underbar. Solen lyste från en klarblå himmel och Sthlm visade sig från sin absolut bästa sida. Vi strosade mest runt, höll oss i gamla stan och runt vattnet. Åt gott och drack gott i solen. Det var lite av utlandskänsla med alla uteserveringar och solen som värmde. Kl 16 var det dags för musikalen Buddy Holly, jag säger bara vilken musikal, vilket drag, vilken musik, vilken publik! Kom på mig flera ggr under musikalen att jag bara satt och log, sådär fånigt som man kan göra. Ja tårar rullade också, då jag tänkte på Josefine, och hur hon älskade Brolle. Jag kramade mitt fina halsband och tänkte …du är alltid nära! Älskade lilla gumman. Alla var så nöjda med dagens händelser. Stort tack till Hillevi som fixat allt. Tack för en kanon dag, jag njöt verkligen. Igår jobbade jag 9 till 20 så jag kan säga att gårdagen var seg, hoppade fort i säng när jag kom hem. Micke har varit ensam hela helgen, men han har fått mkt gjort i stället. Han och pappa har haft lite “herrmiddagar” på lördagen här, och på söndag hos pappsen, bra att de har varandra. Så fina middagar de gjorde. *fniss*. Lördagen bestod av Bruna bönor och fläsk, söndagens middag hos pappa, bestod av kyckling och kinamix *fniss*. De passar på att käka sina favorit rätter när de är ensamma och får bestämma. Den här veckan blir lugn, inte mkt jobb. I dag har jag varit upp till pappa och fixat lite.. Vi har tittat över i garderoben. Först idag plockade vi ur mammas garderob. Pappa har inte kunnat göra det, men nu kände han att det var dags.. Det är snart 2 år sedan mamma gick bort. Man måste vänta in tiden, så är det bara. Pappa har inte orkat fören nu, och det har jag full förståelse för. Det var jobbigt att plocka undan mammas kläder. Så mkt fint, jag kunde se henne i alla kläder, vid olika tillfällen, älskade lilla mamma, det fanns ingen som du. Saknar dig så förbannat….. Josefines garderob kommer jag nog aldrig att orka plocka ur. Jag hade haft som plan att åka till min vän L nu i dagarna. Men jag pratade med henne till helgen och blev så ledsen för hennes skull, hon ligger inne igen. Åh lider så med dig vännen att du inte slipper allt skit. Visst är det som vanligt att de som kämpar ska få ännu mer att kämpa emot. De som redan har jobbigt, får mer, ja det är väl så det här livet är, orättvist.

Helg rapport!

Fredag morgon och nu känns det riktigt att det är höst. Igår morse fick jag skrapa is från bilrutorna, jag kände bara åh, hur ska man orka med en lång höst och vinter? Ja det gäller väl att försöka göra lite små punkter i tillvaron så man orkar. Vi tar ju ngn weekend då och då, för att komma iväg på ngt. Ingen av oss har lust att varken ut och vara sociala eller annat. I varandras närhet känner jag/vi trygghet, och det är väl en himla tur det! Jag vet att säkert många funderar om vi ska vara så hela livet? Vet ni, att det vet jag inte, men just nu är det så. Vi kan inte göra annat än lyssna till hur vi själva vill ha det. Visst kan det kännas som vi inte räcker till, när det gäller andra saker i livet. Men alla har sitt så är det. Vi kan inte vara överallt, nu har vi nog ändå, att försöka leva själva!!Det kan jag tala om tar energi!

Den här helgen kommer att bara försvinna. Idag jobbar jag 12-21. När jag kommer hem måste jag försöka få fram lite anständiga kläder (Ingela skulle behöva massor) då var vi där igen, har inte orkat bry mig så jag vet ju knappt vad jag ska ha för kläder för att se anständig ut i Sthlm. Men andra sidan så ser ju människor där ut som hejsan ballunsan, så jag blir ju bara en i mängden;) I morgon är det ju dags för jobbets teaterresa och shopping. Bussen går kl 08. När vi anmälde oss i våras så tvingade jag mig att jag ska banne mig hänga med. Nu när dagen är där så känner jag mig orolig och lite nervös,Tryggheten ni vet!!! Men det går ju säkert bra. Jag har ju fina arbets kompisar där, så ovan att göra ngt själv bara. Jag det blir iaf heldag och sen kväll. På söndagen jobbar jag 9- 20 som sagt inte många timmar hemma denna helg. Nästa vecka blir lugnare förutom fredagen då jag ska till Uppsala. Vill hinna in en snabbis till dig också Lena, någon dag i veckan om du orkar, tänker på dig varje dag, och önskar att du ska få lite krafter. Vet ni att de sett varg i kallmora 2 st…Så har vi det här i norr, varg, björn och lo….och jag tycker det är underbart. Josefine, vi älskar dig flera varv runt jorden och tillbaks igen, som alltid!

En underbar gåva!

   

Jag vet inte var jag ska börja, min förmiddag blev helt omtumlande idag. På ett positivt sätt, fast många tårar, men skratt också…..faktiskt!! Jag hade frissa tid vid världens bästa Unni i morse, blev lite slingor som upplyftande i mitt mörka deprimerande hår….jag blev lite solkysst i skallen. Men det var inte det som var omtumlande för mig. Utan detta. Jag åkte lite tidigare till Unni för att hinna träffa världens bästa Ingela, min terapeut;) Hon har ett mkt trivsamt mottagningsrum;) med julgirlanger i ena hörnet*fniss*, väggarna är fulla med vackra fotografier på hennes nära och kära, helt enkelt ett rum där man kan andas, utan att förställa sig. Vi talar förstås om livet, hur det går för mig/oss, hon förklarar så bra hur man får lov att vara i detta som kallas vår vardag. Genom tårar som blir till skratt, delade vi på hennes grin trasa- som är fylld med läppstift och mascara fläckar. Jag måste flina lite nu med, när  jag tänker på att vi sitter där på varsin sida om bordet och vi gråter, hon hämtar sin trasa och säger vill du ha ett hörn hahaha. Så nu har jag fuktat in trasan med mina tårar också. Sen är det ju så att det finns människor, sen finns det MÄNNISKOR med hjärtan av ärlighet. Som finns där när man minst anar det. Ingela är en sådan. Våra vägar har mötts genom sorgen.

Jag har en liten sak till dig, säger Ingela, jag hade tänkt ge dig den på årsdagen, men du får den nu i stället sa hon. Sen tar hon fram ett rosa fint litet knyte. Jag blir alldelens rörd och tänker vad har hon nu hittat på. Öppnar det fina knytet och tar ut ett underbart fint halsband. Jag tänker så mkt på dig och jag vill att du ska ha det säger hon.

Fina gulliga Ingela. På halsbandet sitter en fin rosa ängel och på kedjan 2 plattor där det på den ena står Josefine och på den andra, Alltid Nära.

Oj vad jag grät, för att halsbandet var så underbart och för att Ingela beställt det till just mig. Ja, jag blev så glad och överraskad att jag hela tiden inne hos Unni sedan satt i andra tankar. Jag blev verkligen helt överraskad, och det tog fram alla mina inre känslor. Jag sa flera gånger till Ingela, men varför köpte du det till mig? varför tänker du så på mig? Visst är det väl konstigt att hon som själv upplevt så svår sorg, har ork att tänka på mig. Herregud vad glad, och stolt jag blev. Halsbandet kommer jag bära med stolthet och kärlek. Kärlek över att jag har en vän som Ingela. Tack min VÄN.

På eftermiddagen kom Ullas, Helena hit. Hon är hemma från Linköping denna vecka så jag passade på att ta hit henne på lite fika, och förhör om stadslivet;) Hon ville ju såklart hälsa på Karlsson också, så jag får ju inte ta åt mig hela äran av besöket…hon ville se Karlsson…också;) Ulla är i Scottland, så jag fick låna Helena helt själv!!:) Mysigt att ses, jag saknar flickorna som Josefine hade närmast sitt hjärta.

Josefine..

Mamma varför gråter du hela tiden? jag vill inte att du ska vara ledsen. Jag ser dig ju varje dag, och jag märker att du är ju aldrig riktigt glad. Mamma har du glömt hur man gör när man skrattar? Det får du inte glömma, det måste du ju fatta. Jag pratar jämt och skrattar även när jag är här. Jag saknar er väldigt ofta, trots att jag trivs där jag är.

Jag såg dig idag då du satt och luktade på min kofta, jag vet att det är något du gör väldigt ofta. Jag ser alla dina tårar som rinner, det ser ut som om dom aldrig försvinner. Mamma om dina tårar vore guld så skulle du vara miljonär. Men jag vet att det skulle du inte uppskatta, när jag är ändå är här.. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att du ska bli glad. Det enda du vill är ju att jag ska komma tillbaka. Varje dag önskar du att du ska få vakna, och helt plötsligt fått allt det du förlorat tillbaka.Vi vet båda två, att så kommer aldrig att ske. Det som gör mig glad, är att ni är ju iaf tre. Ingen av er är ensam. Min lilla familj, om du ändå kunde förstå, att det enda jag vill är att få se dig le. Mamma fatta, du är inte ensam,och du har hela livet kvar. Kan du inte göra mig en tjänst och ta vara på tiden du har kvar. Ingen vet när vår tid är över. En del har mer eller mindre bråttom över. Min tid var ute, och jag kände mig klar. Men mamma lova mig nu att du skrattar och är glad, gör det du vill och så ses vi en dag. Jag var ert allt och ni var mitt. I våra hjärtan är vi alltid tillsammans ända till dagen då vi möts igen………/Mamma -09

Tankar till midnatt!

Ett litet kvälls inlägg. Först vill jag hälsa min vän L välkommen hem igen, efter flera veckors sjukhusvistelse. Tänk att du varit hemifrån så länge, och jag har inte ens kunnat vara till dig på lasarettet, klarar inte av att åka dit sedan vi miste Josefine. Men du vet att jag tänkt på dig varje dag och istället ringt och trökat på dig….ja i mellanåt skickade ju jag mess också, så du slapp lyssna på mitt tjat, skönare att bara få läsa det ibland också;) ;)Du är en sån kämpe, och det beundrar jag dig för.( Blommorna här ovan är bara till dig L) Det känns som en evighet sedan det var sommar, och du och jag satt i Rättvik och surrade i solen.

Lång jobb idag 9 till 20, jag kan säga att ja i dag var dagen lång, mkt lång kändes det som. Hade ett flög i “lungfan” på jobbet, tänk att något i kroppen kan göra så förbannat ont. Tog tabletter och gick undan tills jag kände mig lite bättre. När jag kom hem tog jag till det tunga artilleriet. Kanske är det lungan som vill jävlas extra nu, så jag ska känna mig lite mer positiv till op., som jag oroar mig lite för…Fast jag säger hela tiden till mig själv, varför oroa mig? Hm nej jag gör nog det inte så mkt, det blir ju som det vill iaf…det också!!!!

När jag kom hem hade Micke gjort lite mysigt,( tack för att du alltid finns). Vi tittade på Här är ditt liv, med Mikael Persbrandt, finns bara ett ord om honom….så bra!!! Annars så rullar det på, funderar på mkt, som alltid. Allt här hemma känns så tomt, glädjelöst, och ekande stort för oss….Kanske skulle få mer ork och energi av att börja om någonstans, tungt att fundera på stora frågor, jag önskar någon bara kunde säga, så här ska ni göra….Kanske får jag svaret i ngn dröm igen!!! Jobb i morgon igen. Så nu blir det läggdags med Karlsson vid min sida. Tills Micke kommer då byter, ja inte jag ,men Karlsson byter sida, för sova vid Micke det ska han.*fniss*

Håll med om att han ser ut som ett litet lodjur,,,,

En vanlig dag!

Nyss hemkommen från vårt personal möte, kände mig helt off idag, satt i en annan värld kändes det som.Antingen håller jag på att bli sjuk eller så är det bara så här just nu. Jag ändrade min inställning till vaccin också, måste ju tänka på att jag kanske hinner smitta andra som inte hunnit få vaccin, vi jobbar ju med mkt människor så jag föll för trycket. Skit samma vad sprutan innehåller, den som lever får se. Vi firade iaf söta Hillevi som fyllt år, det blev tårta och blomma till henne. Vi ska även ut och äta i tolvsbo med födelsedags kvinnan, tyvärr sammanfaller det med min “lungfan” operation så jag blir nog inte med. Men den 19 sept ska vi i gruppen åka till Sthm för att gå på Buddy Holly.

Ska bli riktigt trevligt jag älskar ju att gå på teater. Efter mötet träffades Magnus och jag för att gå och luncha på kina, det var gott och mysigt. Roligt att få rå om sonen ibland, älskar dig! Maria jobbade, hon är så duktig, men nu har hon jobbat lite väl mkt så hon skulle behöva vara ledig, men är ju så att klart att hon vill jobba. Sån tur att hon kommit in sig på flera olika ställen, omtyckt förstås, gullfia;) Magnus går bara och väntar nu att få komma igång med lite brandis jobb nu, alla hjärttest är klara och det var inget fel, tack och lov:)

Min lilla älskling växer och är helt underbar förstås;)

Minnen som gör ont!!

Den här veckan är en sådan här vecka då jag känner mig helt apatisk. Svårt att ta mig för någonting överhuvudtaget. Ingen lust alls……med något alls. Jo att klappa Karlsson är mysigt;) Kan berätta att han är en enorm tröste katt, vill ligga i knäet så fort han hinner, spinner bara vi tittar på honom. I går var jag iaf till min goa vän Ulla, det är liksom det enda jag har lust med, träffa de som står mig närmast, där jag kan vara som jag är.Framför allt känna mig avslappnad. Har sedan varit en annan onödig händelse, som tar så mkt energi av mig. Varför ska man bry sig egentligen, jo för att jag är sån…grubblare! Är så, när ngt extra inträffar då så bara orkar jag inte knappt med mig själv. Det är den invändiga stressen, den som gör mig skallrig och panikslagen, och ledsen. Rann över igår kväll på jobbet. Idol började ju också igår, de boende tittade förstås och jag började redan då bygga upp min syndaflod inom mig. När förra årets Idol började var vi på Huddinge och dialysen som skulle göra så gott för Josefine hade hon just påbörjat. När kvällens bestyr var klara på jobbet och min andra jobbarkompis gick hem, då sätter jag mig vid tvn. Vad börjar då?

Jo Andra avenyn, Josefines favorit serie. Genast börjar tårarna rinna, kunde inte få slut på dem. Om jag bara varit förberedd att serien skulle börja, men hade ingen aning. Vi tittade alltid på den serien tillsammans, hon satt jämt med sitt huvud lutat mot min axel, helt paralyserad av serien. Hon tyckte de var så bra, så hon tittade tom på reprisen de dagar hon hade dialys. Jag var tvungen att slå av tvn. Då kom min andra jobbarkompis in bara för att fråga ngt, hon jobbade på avd nere. Hon tittar på mig och ser ju att jag varit ledsen, fast jag torkade tårarna så snabbt. Men ögonen var ju röda. Men vad skulle det göra om ngn såg det då, undrar säkert många, ja jag vet inte. Men gillar inte att gråta offentligt, så är jag bara!. Men hon vet så väl varför jag är ledsen, för hon sa bara, man måste få vara ledsen, gulliga Hillevi. Så skönt när man slipper förklara varför…alla vet…jag vet det..men…. Så lite det behövs för att sticka hål på min bubbla. Jag vet att det är tillåtet att vara ledsen, och det kommer över mig så helt plötsligt, oftast när jag sitter själv, då tankarna alltid, alltid går till Josefine! Älskar och saknar dig så fruktansvärt! Hela tiden!

Helgfart!

Så var det måndag igen, ser ut att bli en härlig höstdag. Idag är det skogsväder sa alltid mamma sådana här dagar. Hon älskade att vara ute i skogen och plocka svamp och bär. Försörjde hela släkten med lingonsylt. I lördags var vi till Matilda och gratulerade henne på sin 18 årsdag. Jag började jobba klockan 12 så jag var där tidigt. Så mkt gott som vanligt. Matilda var lycklig över att bli 18. Nu får hon göra NÄSTAN vad hon vill, stora damen;) I går fm var Karlsson hit, hon som heter Kerstin i förnamn;). Hon och Larsa kom på kaffe, de hade varit till Josefine och kom för att titta på sin namne, Karlsson. Så många känslor i kroppen när de är här. Josefine längtade alltid efter Kerstin och var överlycklig när de även sågs hemma. Både här och hos Kerstin. Karlsson fick leksaker och godsaker av Kerstin och Larsa. Vi fick en hel kasse med egenodlade lökar, päron, äpplen, och morötter.Det är så gott att få knapra på en morot som nyss är upptagen ur landet:) Sedan jobbade jag em igår igen. Just nu sitter jag och väntar på att Eva ska komma och fika en sväng. Karlsson ligger förstås bredvid och spinner, han vill helst gå på tangentbordet, han är så go. Ang min vän Lena så var hon hem på helg permis, hoppas hoppas att det snart blir för gott, tankarna är hos dig som alltid:)

10 Månader…….

Älskade lilla unge, kan inte fatta att du varit borta från oss så länge. Det är en sådan konstig känsla, för samtidigt som det känns som igår, så känns det ändå som i ett annat liv…Livet som vi hade då. Nu går vi liksom bredvid livet och väntar, men vet inte vad vi väntar på. Eller jo det vet jag nog, vi väntar på att livet ska få plats i sorgen. Men nu så finns bara plats för sorgen. Livet följer liksom bara med….på köpet! Josefines första födelsedag har vi klarat av. Jag ser det inte som att ha klarat av, utan bara en saknad över att hon inte fanns här.. Vill än en gång tacka alla som var till Josefine med blommor, så fint. Hon skulle ha sagt åh herregud va blommor….Hon sa ofta så, åh herregud…Veckan som gått har haft trevliga stunder också. Mina vänner som jag kan gråta och skratta med. På måndagen var ju Ulla här, tisdagen Lotta och torsdagen Maria och lilla fina Isak. Sedan har jag ju mest jobbat, men vill gärna klämma in det här besöken, säger som kloka Ingela, de är mina lyckopiller!!!.

Lilla Karlsson har blivit riktigt hem tam nu, verkar trivas kanon, så gosig. Men är lite avis för han vill sova bredvid Micke, men jag får ju ha Frida katten bredvid mig. Tänk vad djur iaf kan få en att slappna av. De känner också hur man mår. Alltid när jag sitter och gråter kommer Frida och hoppar upp i mitt knä, som tröst.

Pappa fick även svar i veckan, frisk som en nötkärna, hoppas hoppas det får vara så. Vad mamma skulle varit glad att han fått vara frisk så länge nu,oj vad de hade kunnat resa, som de älskade, ja mamma mest förstås men pappa hängde med som katten ungefär….Lilla mamma, hoppas Josefine och du har det bra och att ni inte ser alla våra tårar, fast ser ni dem så förstår ni, ni var bäst på det att tänka på andra…båda två…För övrigt så är det ett djävla tjat om svin influensa, läste i tidningen idag att alla inom vården i Fagersta kommun skulle vaccineras…ursäkta, det tänker jag inte alls det. Huvudsaken våra brukare vaccineras…Så uppskruvat av media i vanlig ordning, nej vaccinera riskgrupperna som det brukar göras men jag tänker inte låta mig skrämmas, som är frisk….eller ja lite knäpp, men det hjälper ju inte att vaccinera bort! Jag hoppas min vän L får vaccin snabbt. Jag blir orolig när hon vistas så länge på sjukhuset och när de här viruset börjar hoppa. På med ansiktsmasken L. Tur att tfn finns så jag kan uppdatera mig om dig, tjatig är jag säkert men jag känner mig liksom lugnare när jag får höra rösten på dig. Oj vad du har mkt att läsa när du kommer hem vet ju att du kommer gå igenom varje sida i bloggen;) Nu blir det jobb hela helgen, men är lite ledsen att jag jobbar kväll i morgon, för du fyller mostrus lilla Matilda 18 år:)