Jag tror inte det är sant, hur kan det vara den 1 juni? Kan någon förklara det för mig? Om 6 månader är det första advent. Nej fy, inte tänka så. Låter som pappa. När jag sa åt honom, du kan väl köpa hem lite blommor, så hjälper jag dig plantera i lite krukor! Då sa han äh skit i det, det är snart höst igen.....Tokfan, sa jag....Nu sitter jag själv och funderar över när det blir advent, tokfan, äpplet faller inte långt från trädet! Trädet ja.
Kommer nog inte ur sängen i morgon! Under vår fina hängask eller är det pil? Ja skit samma den är fin iaf och 72 år gammal! Vi vet det precis, eftersom Stickan (svärfar) var med när det planterades, han var en liten kärrgruve grabb då. Jag har iaf lyft bort platta efter platta och rensat där under. Mina redan knotiga fingrar tycker just nu inte om mig alls. I livet efter, ja det liv som jag lever nu. I det livet måste jag hela tiden göra saker för att stå ut. Mina vänner och arbetskamrater reagerar, jag vet, nervöst och spattigt, kan inte vara still, inte ens läsa en bok. Det som jag alltid älskat att göra. Det är så här min nya identitet är, glömsk, nervig och fullständigt konstig...Tillbaka till dessa plattor som jag lyft och rensat, svetten rann och jag tror det var bra att ta i. Känner att lite instängd elakhet kom ut. Inte elak på någon, bara på livet!!Vi har faktiskt haft bröllop under det här trädet. Det var när min syster gifte sig med Conny. Att syster sonen Ted satt och rev ur sidor ur psalmboken för prästen är ett annat minne från den vigseln.
Kommer nog inte ur sängen i morgon! Under vår fina hängask eller är det pil? Ja skit samma den är fin iaf och 72 år gammal! Vi vet det precis, eftersom Stickan (svärfar) var med när det planterades, han var en liten kärrgruve grabb då. Jag har iaf lyft bort platta efter platta och rensat där under. Mina redan knotiga fingrar tycker just nu inte om mig alls. I livet efter, ja det liv som jag lever nu. I det livet måste jag hela tiden göra saker för att stå ut. Mina vänner och arbetskamrater reagerar, jag vet, nervöst och spattigt, kan inte vara still, inte ens läsa en bok. Det som jag alltid älskat att göra. Det är så här min nya identitet är, glömsk, nervig och fullständigt konstig...Tillbaka till dessa plattor som jag lyft och rensat, svetten rann och jag tror det var bra att ta i. Känner att lite instängd elakhet kom ut. Inte elak på någon, bara på livet!!Vi har faktiskt haft bröllop under det här trädet. Det var när min syster gifte sig med Conny. Att syster sonen Ted satt och rev ur sidor ur psalmboken för prästen är ett annat minne från den vigseln.
Ja vad tiden går, det är rätt så precis 8 år sedan. För 8 år sedan var allt fortfarande så bra, mamma fanns och ordnade ett så fint brölopp. Josefine var med och allt var som det skulle vara. Nu är inget som det ska, med någonting!
Eftersom jag jobbade hela dagen och kvällen igår på Mors Dag, så kom Magnus och Maria och fick lite morsdag middag idag i stället. Fick en så söt handmålad skål. Tack mina goa turturduvor! Senare åkte vi ner till Josefine. När vi kom dit så var det två stora rosbuketter hos henne. Vi förstod att det Josefines goa lärare som varit där med klassen. Det var ju så att rosa älskade Josefine, och det var en rosa ros ,Wanja la på hennes grav första gången hon var med oss dit.
Idag blev det en sån här tillbaka blick igen, en blick, och fram kom ett annat liv, en annan tid, då allt var så ljust och vi bara levde! Jag vet att den tiden kommer aldrig mer tillbaka, och det är just den insikten som gör så förbannat ont. Jag tänker bara på hur allt skulle kunna vara. Jag kommer aldrig kunna acceptera det här, bara försöka lära mig leva med det, men acceptera, nej aldrig!!!
