Vad skulle jag säga annars än sitter här och regnet faller mot rutan....Verkar ha blivit en ritual på morgonen......att det ska regna alltså!! För jag gråter inte än iaf. Sovit riktigt bra inatt med hjälp av mina John Blund piller, de hjälper ibland och måste få sova ordentligt någon gång.När jag sovit dåligt känns det som jag har kuddar under fötterna, och hyper speedad, dagtid. Eftersom jag jobbar i vården, så faller det sig naturligt att vi ibland kollar puls och blodtryck på varandra. Detta gjorde vi i torsdags, hm, var inte så bra. De andra som var mellan 10 och 15 år älder än mig hade jättebra tryck och en puls på mellan 63 till 75, vältränade bruttor. Men sen jag då, pulsen var 110...ivila......blodtrycket var väl lite sådär på gränsen undertryck 96, ingen större fara, men måste hålla koll på det. Hej och hå vad mitt hjärta får jobba. Själv tror jag det beror på att hjärtat har slitits ur kroppen på mig. För så känns det, av sorgen. .....Ett hjärta kan faktiskt brista.........jag vet det! Åter till torsdagen. Innan jobbet åkte jag ner till Josefine med en avslutningsbukett, satt lite längre än vanligt och pratade med henne om skolavlsutningen och hur jävligt det är att livet gjorde så här. Jag är sedan påväg därifrån när vaktmästaren stannar mig och beättar att det är 2 som väntar utanför. De vill veta vägen till din dotters grav sa han. Jag gick mot utgången, och där kommer Marie (Josefines bästis iRättvik) hon kommer med sin farfar. Jag behöver inte ens nämna hur jag reagerade. Det var första gången hon var till graven. Vi gick till Josefine och det var något så fruktansvärt att stå där och se Marie sätta blommor på Josefines grav. Sommarlov det skulle vi ju ha tillsammans sa Marie. Fy vilka känslor som rasade i kroppen av att se henne sitta bredvid graven.................så sjukt alltihopa, det ska sjutton inte få vara så här.
Det underliga i kråksången är ju att, vad konstigt att jag var där, just då Jag satt kvar lite längre än vanligt hos Josefine, just då. Marie åkte bara in och ville ge Josefine en blomma, just då. Hon hade haft avslutning i Norrköping och kom förbi Norberg, just då!. Hur kunde allt ske, just då??? Att jag bara fick för mig i sista minuten innan jobbet att jag måste till Josefine, just då.! Ibland känns det som vi människor är som marionettdockor, någon styr och bestämmer vad och när vi ska göra olika saker. Hm, konstigt är det iallafall. Idag stundar studenten för vår älskade Maria, så tråkigt att sommaren lyser med sin frånvaro. Det blir sedan mottagning hos Marias gulliga mamma Lena. Det blir trevligt. Magnus tog studenten 04, det känns som igår. Det var tiden före. Både mamma och Josefine var ju med. Just nu sitter vi och väntar på att kära syster m familj ska komma. Vill hinna ses lite. På onsdag drar de ner till Rossö (strömstad) där de bor hela somrarna, det är enda gången jag skulle vilja vara lärare, då man har sommarlov:) Jag kommer sakna dem som sjutton, jag hoppas att de får en härlig sommar och att värmen och solen hittar till sverige igen!
