Tungt faller regn droppar mot marken, tungt faller mina tårar vid tangentbordet. Skolavslutning, jag ryser, och då inte bara av regnet. När det var förra årets skolavslutning som blev Josefines sista, då hade jag fullt upp med att försöka hålla tillbaka tårarna, för då var det den första skolavslutningen då inte mamma var med. Det fanns inte ens i tankarna då att det skulle kunna vara ängla skattens sista skolavslutning. Alla som känner Josefine vet att skolan var hennes allt, kompisarna och all underbar personal. Det här är livet de, sa Josefine när vi frågade något om skolan. Så tryggt det varit för oss som föräldrar att veta att i skolan, där hade hon det så bra. Olsboskolans personal är verkligen ett föredöme för skolan. Josefine hade oro inför hur det skulle bli när hon slutade skolan och tog studenten. Många var tankarna hos henne vad hon skulle göra då. Vi funderade också hur Josefine skulle klara av att inte få gå till skolan, och jag tänkte vid varje skolavslutning på hur ledsen hon skulle vara när hon tog studenten. Idag är jag bara så ledsen att inte längre ha något att fundera över. Det låter kanske underligt, men hon började sin nedräkning till skolstart, redan kvällarna direkt efter sin skolavlsutning. För oss är det inte underligt, vi såg ju hennes glädje varje morgon när hon kvittrande som en lärka susade iväg till skolan. Mina tankar idag går till hela olsboskolans personal, och
till eleverna. Jag vet att det kommer bli en jobbig avslutning för dem också. Jag hoppas Josefine finns med där och kan ge dem lite styrka. Jag tackar er alla på skolan. Tack för att ni funnits för Josefine!
