onsdag 22 april 2009

Det käraste jag har!


Ja vad säger man? Dagarna bara rullar på i allt snabbare takt, eller är det för att jag är så speedad som det känns så? Jag vet inte vad min kropp gör mot mig, vaknade i morse och var så hoppig och skakig, ja det låter sjukt, men hela jag hoppade och ryckte, min kropp gillar nog mig inte alls, men det spelar ingen roll jag gillar inte den heller...När jag ändå var så hoppig tänkte jag att det är lika bra att hoppa på ett bullbak också, så nu har jag bakat lite bullar, saltdränkta bullar, av mina tårar. Blev gladare senare för Magnus kom hem och hälsade på, känns så roligt när han bara kan dyka upp här, eftersom han nu har egen bil. Han fick såklart äta hur mycket bullar han ville! Sedan hjälptes vi åt att ta fram lite trädgårdsmöbler, jag grät förstås då också. Där i boden står kartonger med Josefines bebis kläder, jag grät när jag tittade på Magnus trampbil, jag grät åt att jag grät!!! Jag sa till Magnus om ni ändå vore små igen! Vad jag önskar mig tillbaka i tiden, hela tiden! Fast om man tänker så skulle det ju inte vara bra att få gå tillbaka i tiden heller, då skulle ju det hemska ske igen, om jag inte kunde ändra på manuset förstås, ja nu är surr tankarna igång igen.
När jag såg trampbilen färdades jag 20 år tillbaka i tanken, jag kunde se Magnus som 4 åring när han fick den där trampbilen av mormor och morfar. Nu blir han snart 24 år, samma ödmjuka kille har han varit hela livet, våra underbara barn, en ängel på jorden och en i himlen, men alltid våra !

Du log mot mig en sista gång.
Du var så lugn, som om du redan gett dig av
Du såg på mig, att jag var rädd.
Hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel,
som spred sitt ljus i mitt liv.
I varje andetag.............