Min älskade lilla mamma, min bästa vän, mitt stöd i livet- vad jag saknar dig. Alla våra förtroliga samtal, skratt, gråt, fnitter. Jag tänker med glädje på att vi hann resa, det var ngn mening när du sa, klart vi ska åka, den dagen Josefine har dialys blir ju allt så kompliserat. Nej nu drar vi! Yes, yes vi vågade. Josefine höll sig frisk. Vi åkte 05 till Teneriffa. Vi åkte 06 till Gran Canaria. 
Nästan på dagen året efter, den 25 november, lämnade mamma oss, så hastigt och oförberett. Kan fortfarande höra pappas röst, mamma kommer inte hem. Hon åkte in till akuten kl 18 för hon hade varit tät i bröstet hela helgen. Denna söndag kväll tvingade vi in henne. Mamma var en sådan kämpe, skulle inte till lasarettet ngn gång, ofta var det vi som fick tvinga iväg henne vad det än var. Pappa och syster åkte med henne in. Knappt en timme efter de kommit dit, när hon ligger på britsen, så mår hon illa och blodtrycket sjunker. Men vad är det som händer säger mamma, sedan var det över. Mamma var borta, endast 62 år gammal. Pappa blev så ensam, det har alltid varit de, sedan mamma var 15 år. 
Mamma tog med sig en del av mitt hjärta, Josefine en annan del. Utan er är jag bara halv. Förmodligen därför mitt liv bara går på halvfart. Jag sitter fortfarade och funderar. hur kunde livet bli så här? 
Jag älskar er, ta hand om varandra mina änglar, till den dagen vi ses igen!
Mina bloggisar, ni som ofta kommenterar, jag tror ni kan det nu. Har trixat lite med inställningar, hoppas det fungerar…
