Så är det!!

Ja, det var skönt att vara igång att jobba igen. Pratade med Uppsala igår och dr ska ringa mig om ngn vecka för att prata vidare om behandlingsalternativ, om det är ngn ide att fortsätta, nästa fas är ju att lägga elektroden i bröstkorgen…Men får väl se vad han tror, oddsen minskar. Försöker att inte tänka på besvikelsen, men den finns där och jag tycker, att varför kan allt gå åt helvete….Vänner runt mig pratar om sina höstfester, Halloween och andra fester. Då bara måste ni med säger en del. Jag har blivit bättre på att säga nej, jag måste det för att orka med mig själv. Det spelar ingen roll hur lång tid Josefine har varit borta, för oss kommer det alltid att kännas som igår. Jag vet att det är av välmening när de säger, ni behöver komma ut….För oss är det nog, att orka jobba……En del förstår, andra inte. Men huvudsaken att vi själva känner och kan göra det vi känner att vi fixar. Ingen som inte haft svår sorg, eller ångest, vet inte hur jävligt det är. Allt detta kommer ta sin tid, det kommer aldrig att gå över, men ngn gång kanske vi kan leva med det. Tack Ingela för du berättar att vi inte är onormala, att det är så här. Du ger mig hopp om en framtid..Tack! För övrigt har hösten varit riktig fin. Micke vill igång med ngt projekt här hemma nu, men vi har lite svårt att hitta motivation. Är ju egentligen inget som måste göras, men han vill ha ngt att jobba med mörka kvällar. Vår lilla Karlsson trivs iaf med livet, i högform alltid! Men Frida hon bara avskyr honom, stackaren han är på henne så fort han hinner, hänger om halsen och kastar sig på ryggen på henne. Hon fräser så spottet yr…

Ja vi får stänga in Karlsson ibland så hon får lite ro. Ha en bra dag nu alla, det ser ut som det blir en solig dag idag med, skogsväder som mamma sa när det var höst…..