Förra året vid den här tiden låg vi på iva. Josefine hade gjort lite framsteg och de trodde att hon skulle fixa det. Nu blev det inte så. Gråter vid tanken på att det nu är höstlov. Gråter av tanken att så många år har Marie från sågmyra tillbringat höstlovet här hos Josefine.
Gråter av tanken att nu finns det bara ett stort tomrum och en tystnad som får nackhåret att resa sig på mig. Vi har alla fina minnen, men kan liksom inte glädjas åt dem än, det kanske kommer. Men just nu är alla minnen bara jobbiga.Senast igår pratade jag och Micke om hur vi ska kunna ta oss vidare, det känns som en omöjlighet. Allt vi tar oss för, känns det liksom att vi gör bara för att få tiden att gå. Gå vart då? Vi väntar ju inte på ngt. Bara på dagar som ska ta slut. Men herregud människa gå och prata med någon du sitter fast, tycker säkert många, utan att våga säga det! Neeeej jag ska inte prata med någon, det är som det är,thats it!!Det känns extra hemskt nu när årsdagen närmar sig, jag vet att vi kommer kastas tillbaka i tiden och åter uppleva varje jävla minut. Tack mina nära vänner och släkt för att ni finns,det har verkligen visat sig vilka som ärmina riktiga vänner.De som stått pall när allt har rämnat. De som inte gjort det, sörjer jag inte, har tryckt på delete knappen. Tänk om jag ändå kunde göra det med min hjärna också!
