Blandad kompott!!

Ja denna vecka har gått i föreläsningarnas tecken. I tisdags hade vi föreläsning om dokumentation, personligen gav det mig absolut noll..En jurist som står och pratar om lagar...När jag behöver veta en lag, så googlar jag på det, enkelt. Det han pratade om kan ingen människa ha koll på...I går var det dags igen, denna föreläsning handlade om kognetiva hjälpmedel och det gav mer. Det är ju detta vi arbetar med, att försöka få våra brukare/omsorgstagare att bli mer självständiga. En fika med Lotta innan satt fint, och var trevligt förstås;)

Annars så i går förmiddag var jag först en sväng till Ulla, var ett tag sedan vi sågs. Dels har hon varit sjuk, sedan har hon varit hos sin dotter Helena och hjälpt henne i ordning i Linköping:) Vi tittade på kort därifrån och åter igen tänker jag, detta fick vi och Josefine aldrig uppleva. Första egna lyan. Tänk när lilla gumman fyllde arton och hon fick sitt eget konto och sin egen bankdosa. Hon var så glad och hon hade redan börjat titta på möbler som hon ville ha. Vi pratade mkt om det här med flytt. Hon ville bo själv och ha hjälp av assistenter. Men hon ville nog bo hemma varannan vecka. Det hon alltid pratade om var, vart hon ville bo. Det var vid tingshusparkens radhus, de där färgglada, hon sa alltid, där vill jag bo!!Varför fick det inte bli så??? Jävla liv.....

I går kom även inbjudan till kyrkan, på allhelgona. Som såklart resulterade i förtvivlan och gråt. Vi går inte dit, tänker inte utsätta oss för det. Vi vet att vår ängla skatt är borta, utan att höra prästen läsa upp hennes namn. Lilla gumman hon förstår nog oss precis, att vi inte orkar gå dit, det är vi övertygade om.

Sedan bara måste jag berätta något roligt. Jag vet att jag inte ofta har ngt roligt att berätta, men livet är ju inte roligt nu heller, så...Men hur som, så var det mkt, mkt roligt i går kväll:) telefonen ringer och det är Lena:):)Jag känner mig lite morsk idag och vi är ut och åker, tänkte komma och titta till er och se Karlsson. Oj vad glad jag blev, fram med pannan på med kaffe. Kändes så bra att få krama om henne ordentligt, var ju så längesedan. Jag ser det som ett gott tecken. Nu får vi bara hoppas att det fortsätter att gå framåt. Ett steg i taget, jag hejjar ivrigt på! Jag bara förundras..hur kan människor klaga så mkt på skitsaker, när vissa får kämpa för att kunna leva!! Alla behöver vi tänka till lite innan klagosången skallrar. Jag har iaf slutat lyssna, klagar inte heller för skitsaker, livet är för kort för det....