Det finns inget som är rätt eller fel!

 
Om ni säger till mig "Hur mår du?
Med sympati och medkänsla i er röst,
så svarar jag "Jag mår bra."
Därför att prata om min förlust med er idag är alltför smärtsamt.
Om ni träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar.
Så tror jag att ni inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är rädd för att det ni säger ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.
Om ni säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar ni er att jag skall säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!".
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag,inte inför er.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att ni bryr er.
Tack för att ni försöker hjälpa.
Tack för att ni förstår att jag fortfarande lider.
Om ni inte vet vad ni skall säga till mig
Så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag skall säga till er.
Om ni ser mig le eller skratta,
Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad ni menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan era rader.
Om ni träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
Så har ni antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig.
Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Om ni inte säger någonting så tror jag att ni inte bryr er.
Men om ni skulle säga något, kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag kanske säger nej.
Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver era försök, hur små eller banala ni än tycker att de är.
Jag behöver era tankar.
Jag behöver era böner.
Jag behöver er kärlek.
Jag behöver er envishet.
Jag behöver allt detta.
Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt,
för evigt, och det sörjer jag också. Det är så svårt att göra rätt…
Tack mina nära för att ni finns, trots att jag vissa dagar inte vet själv var jag finns……