Egentligen har jag inget jag vill säga varken till mig själv eller andra. Jag pratade nyss med lilla svärmor, vi pratade förstås om Josefine. Pratade om hur det är att gå till Josefine, att stå där vid graven och känna att det här ordnar sig, det går snart över.Känslan av att det är en dröm. För att i nästa stund inse att det är ju den här verkligheten som är nu. Jag vet inte om det är kroppens försvar att inte ta in och inte vilja förstå. Jag kanske kommer att förstå, det gör jag nog, men acceptera……never, never, det kommer jag aldrig att göra!!! 
I veckan hade jag besök av Lena, min goda vän, vi som pratat mycket under alla år, fast mest om njurar, nu träffas vi och kan prata om annat…..också, min kämpar vän! Ulla var också hit så även vi fick träffas och surra om livet. Är så glad för mina vänner och arbets kamrater, de låter mig vara som jag är. De vet att jag för det mesta inte pratar om det som tynger mig, men de vet ändå alltid vad som tynger mig. Surr igen! Tack!. De vet att jag har svårt att ta mig för.…tråkig jag vet…..men säger som Josefine nu är det så, så då är det så!! Helgen tillbringade vi i ett mkt regnigt Rättvik. Det åskade och regnade hela helgen. Men vi grillade iaf mellan skurarna och åskan. Men idag när vi kom hem var ju vädret riktigt bra. Vi åkte förstås till Josefine direkt, sen klippte vi gräset. Kan meddela att fågelungarna lever och mår bra. Frida katten är väldigt sugen att sitta i trädet. Jag råkade kasta ett äppelskrutt i skallen på henne, jag skulle kasta det mot trädet, för att skrämma henne, hm sur blev hon iaf.
