Behövs egentligen inga ord idag..8 månaders sorg. Lika länge som lill stumpan låg i min mage, född ca 3 veckor för tidigt. Mitt lilla ärr på magen, som ett tunt penselstreck, efter kejsarsnittet då du kom till oss. Jag bär det ärret med stoltet, tittar mig i spegeln och ser dig alltid. Vår lilla docka! Vad jag är glad att få haft dig, vad jag är ledsen över att ha mist dig!
8 månader och det är inte längre en dröm, inser att allt är verkligt, det är så här resten av livet kommer att bli. Tomheten och saknaden måste vi lära oss att leva med. Hur orkar man? frågar många. Jag svarar, man orkar inte, men man har ett val, lägga sig och dö, eller försöka överleva. För min del kan jag säga att jag försöker överleva, för min övriga familjs skull. För att jag älskar Magnus och Micke, det finaste jag har. Min familj som har krympt, men inte kärleken till dem. Till familjen hör ju också Maria,en dag hoppas jag att vår familj växer igen, kanske kommer det till nya barn. Men sorgen och saknaden av Josefine kommer alltid finnas kvar, för alltid ett hjärta som fattas oss. En dag kanske vi någon gång kan gå bredvid sorgen,och inte i !!!
