Hur kan det vara ett år sedan?

Lilla, lilla hjärtat det här kortet är precis idag ett år sedan det togs. En glad Josefine som vanligt, det sista doppet……..i livet, i Siljan!

Vet någon hur det känns att vakna på natten av att kippa efter andan? En Känsla av att man är jagad. Min nattliga vän “ångest” gör sina jävla besök hos mig, allra helst nattetid. Jag vaknar av att besöket vrider ihop min hals så svetten rinner i pannan. Den förbannade oinbjudna gästen, gör allt för att störa den lilla frid man får, när jag precis lyckats somna. Ni ska inte tro att den knackar på dörren lite fint, nej då, den anfaller direkt utan minsta förvarning. Det har varit många sådana besök nu.

Jag är så glad att jag har min bästa vän sådana gånger, vad vännen heter? Jo den heter oxascand, en liten vän, som blivit min bästa vän, just sådana nätter. Den finns alltid vid min sida, ligger så fint bredvid, alltid nåbar!!! Vi har varit i Rättvik. Som jag redan visste så har jag ingen ro i kroppen, känner mig verkligen inte redo för semester.. I morse for vi hem, ville ner till Josefine, lilla hjärtat jag får ingen ro i själen. Ibland önskar jag att vi alltid hade hennes urna här bredvid oss i hyllan. Vet att det kan låta sjukt för vissa, men det är för att det är sjukt, att mista sitt barn, helt åt helvete jävla sjukt är det.

För övrigt påminns vi ännu mer vid varje nyhetstillfälle på radion. Svininfluensa, ja inte av själva influensan men av fallet de pratar om, hundra ggr om dagen, killen som ligger i en konstgjord lunga, svårt sjuk i sina egna lungor. ECMO behandling kallas det. De var beredda på och hörde sig för ang den behandlingen för Josefine, det fanns ingen plats i Sverige då för henne, men de gjorde forskningar efter plats i andra länder med ECMO platser. Men…….Josefine var för sjuk……hon skulle inte ha klarat en transport……Men ändå vi funderar tänk om, tänk om…….Ja tänk om inte OM fanns, ja du hade vi haft ett svar!