Nu är timmen slagen!

Nu är snart dagen här som vi haft så jobbigt med. Rättvik, vara eller inte vara! Men som jag skrev förut så kommer vi iallafall att göra ett försök. Svaret blev vara!! Vi behöver ett ställe att komma till, för att ladda batterierna. Hoppas och vill att det ska kännas som om det stället är Rättvik. Kommer att träffa Marie där också, vi får hjälpa varandra, det blir ju hennes första sommarlov på 10 år utan Josefine.

Vi kommer att tända ljus för vår ängel i Rättvik, i våra hjärtan är hon alltid med oss, för all framtid. Hade så väldigt mycket mardrömmar i natt, otäcka, tror det beror på att jag skrivit mycket på Jozzan sidan precis innan jag gick till sängs, och för att jag har sån ångest över att packa husvagnen. När jag haft såna drömmar blir jag rädd för att somna, hoppas det var tillfälligt. Min hjärna skulle behöva lämnas in på rensning. Vi hade lite helgmat i dag i stället eftersom vi blir borta i helgen (om allt går bra). Ungdomarna var hit och käkade, och pappsen förstås men han är ju som katten ungefär, kommer om han inte är mätt:) Nej då jag skojade bara. Men nog är det lite så, blir det rester över så går jag med dem till pappa. Syrran gör likadant. Vi vet att han tycker det är gott. Har ju blivit så för honom när han blev själv, är inte så roligt att äta ensam. Mamma var verkligen en mat mamma hon kunde göra en god måltid bara av lite krafs i kylen. Jag gjorde också årets första rabarber paj, det är så gott, allra helst den första när rabarberna är riktigt spröda. Pajen uppskattades tror jag, den blev slut iallafall:) Farfar kom förbi på kaffe, hade nog känt lukten av paj;) han fick ta hem lite godsaker till farmor också. Känns tryggt när vi åker bort att veta att farmor tittar till Josefine.
Ska plocka ut de sista i vagnen strax. Känns som det inte är mycket som ska med nu när det bara är packning till mig och Micke:( Ställde in fotot på Josefine som vi alltid har med oss när vi åker bort. Låg på hennes säng i husvagen med kortet mot bröstet, herregud min lilla unge vad jag saknar dig i allt vi gör. Jag talade till kortet och berättade precis hur vi känner inför allt som vi ska ta oss vidare med. Tokig? Nej men nästan tror jag!