Nu har vi varit här i 3 dagar. Jag längtar nog hem:( Jag vet att de omkring oss undrar hur det har gått. Svaret måste nog bli, vi vet inte! Det har varit mycket jobbigt att komma hit, nya platser som sorgen ska igenom. Vi vet inte om vi gjort rätt som åkt hit. Längtar vi hit när vi kommit hem, ja då vet vi om vi valde rätt. Längtar vi inte hit, ja då är det som det är, inget vi kan påverka. Igår var Marie med oss ut och åkte en sväng, så konstigt både för henne och oss att inte Josefine är med. Men det var mysigt och vi är glada att hon trivs med oss:) Vi har pratat mycket om Josefine här, för överallt har hon sina spår, iform av minnen. De flesta vet nu vad som hänt, vi har inte behövt berätta för så många, det spred sig snabbt, vilket vi tycker är skönt. Träffade ett par idag nere på byn här också. De sa, vi vet vad som hänt, och förstår att allt är hemskt, ni ska veta att vi tänker på er och finns här! Det är precis så som det känns bäst att bli bemött. Bara tala om att man vet vad som hänt, mer behövs inte. Så känner vi iallafall. För det är ju ännu värre om folk inte säger något utan bara babblar på för att inte såra, kanske de tror, men det blir ju bara ännu mer fel. Sorg kan vara jättesvårt att prata om för en del. Så är det, alla är ju olika, tack och lov. Idag var vi till Rättviks kyrka och tände ljus för Josefine och mamma.
Jag är absolut inte troende på något vis och kommer aldrig att bli. Det kan inte finnas någon gud så som det ser ut i världen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen.Om och finns en som kallas gud, ja då är det en elak, egoistisk djävul...inget annat! Har varit med om tillräckligt i livet för att förstå att ingen god makt råder. Men nog är det konstigt att kyrkan kan ge ett sånt lugn, men det beror väl på atmosfären lugnt och stilla. Vi plockade även stenar härifrån som lilla hjärtat ska ha runt sina blommor på graven. Samma stenar som det inte är längesedan det byggdes både fågelbon och stenrösen av Josefine. När vi stod på trappen till kyrkan idag, då ringde precis Eva, så gullig ville höra hur det gick för oss. När vi sedan hade tändat ljus och gick ut igen så började jag tänka. Ja jag gör ju det ibland *fniss* men det jag funderade på nu var att för ca, hör och häpna snart 30 år sedan (jag vet Eva det låter hemskt)men då iallafall var vi på konfirmationsläger i Rättvik , satt gäspandes i denna kyrka. På stiftsgården poppades det Nationalteatern för full hals, prästen Erkers blev nog aldrig sig lik efter våra äventyr här i Rättvik. Två skickades hem pga bus. Men det var inte jag.....eller Eva.
Tänk vad livet var bekymmersfritt då, i min vildaste fantasi skulle jag aldrig kunnat tänka mig att livet skulle bli en sån kamp. Nu blir det sista natten här för den här gången, och vi har nu kommit ännu ett steg, men fortfarande känns allt fel att vi får gå vidare och inte vår älskade lilla ängla skatt. Vi saknar dig dag som natt, alltid, i evigheters evigheter, fattas du oss.....
