Mors dag och andra dagar!

Ja så kom då sommaren! Jobbar hela helgen men det gör inget, för mycket sol är ju iaf inte hälsosamt;) gäller att försöka hitta lite positiva tankar en sådan här jobbar helg. Jag har ju ett fritt jobb så ute är vi mkt iaf, det är härligt. Veckan har trots trevliga händelser varit jobbig. Vet inte om det beror att vi varit till Rättvik, då tankarna snurrar på högvarv i hjärnan. Jag är skakis och darrig. Jag har ju ett jobb där man måste vara stabil. Samtidigt som jag hoppar i arbetskläderna tar jag på min mask, den där som jag har på jobbet. Där i den masken gömmer jag mina känslor och tårar, min ledsna verklighet trycker jag tillbaka. Det är förbannat jobbigt men jag vägrar låta mina känslor gå ut över mitt jobb. Jag har ett sådant jobb där det händer mkt och alla behöver stöd på ett eller annat sätt. Hur skulle det se ut om jag bara gick dit och inte gjorde mitt bästa?? Satt och grät dagarna i ända, nix masken på sen jobba!!Men inte är det lätt men vem fan har sagt att livet är lätt?? jo antagligen de som aldrig haft svårt!!!! Tiden jag är på jobbet tillhör omsorgstagarna, finns inte tid för egenvård, det får man ha hemma. När jag kommer hem brakar jag ihop alla jäkla dagar. Så trött på det här! Men kan inte göra något, endast tiden kan hjälpa mig. Jag har familjen och de närmsta vännerna för dem behövs ingen mask, tack till er! På jobbet idag så hade vi picnick i det gröna:). Vi käkade kall skinka och potatissallad ute. Där satt vi tillsammans. Alla tyckte det var så mysigt och det var som allt annat uppskattat av de boeende. De är ju så att de blir så glada för allt, så som jag sagt, jag har ett fantastiskt jobb, bara jag som önskar att jag vore som jag skulle, och inte som jag är. När jag kom hem var vi ner till stumpan med pioner och spirea som blommar så fint. Lilla hjärtat, spirea buskarna som vi har var både Josefine och mamma med och planterade. Mors dag i morgon, låt mig bara slippa tänka. Planterade en mors dag ros vid mamma.

Orkar inte tänka på något, orkar inte tänka på att jag inte längre har en go mamma som alltid piggar upp en. Orkar inte tänka på att jag inte längre har en Josefiine som gör alla speciella dagar värda att firas. Men tänka ja det är nog det jag är bäst på...tyvärr..Men nu jobbar jag från 09 till 20.00 i morgon, så det blir ingen mors dag för mig i morgon. Magnus och Maria åkte till Rättvik och är i vagnen, så glad att de fick en riktig kanonhelg. Älsklingsungarna.Skönt för Maria att få ladda batterierna lite. Hon har det så tufft nu på slutet i skolan, det är ju så att vill man ha bra betyg så får man kämpa, och det gör hon verkligen, så duktig. Kom nyss hem från älskade syster m familj. Hon bjöd på lite vin väldigt gott i värmen:) Småkillarna var hemma och hade kompisar, men jag fick så goa kramar av dem båda:) värmer i hjärtat! Matilda var med hemma så jag hann surra lite med henne också. Gumman skulle förstås över på Avesta karnevalen, men alltid lika roligt att tala lite med henne...vilken energi.....Nu sitter jag här vid tv'n datan i knäet. Kan känna Josefine här bredvid mig, sin lilla hand i min, huvudet lutandes mot min axel, skrattandes berätta om något tokigt hon varit med om under dagen då jag jobbat. Hör hennes kluckande skratt när vi pratar om allt och inget. Att mista ett barn är verkliigen som att förlora hela

sin själ, aldrig aldrig kan någon som inte varit i samma situation förstå hur jävligt det är att leva. Man ska inte behöva överleva sina barn så är det. Man ska inte..................................

En bal på färna,en födelsedag, mycket kärlek!

Kom nyss hem från Magnus som idag fyller hela 24 år. Lilla Putte, älskar dig, är så rädd om dig. Läs nu boken "Vår Son". De bjöd på så gott fika, Maria hade bakat så mkt gott, ja Magnus hade nog hjälpt till också...med provsmakningen iaf!! Tycker det var nyss vi gick upp kl 06 och sjöng, iaf Josefine!

I går så var vi då till färna och såg alla fina bal ungdomar, en strålade mer än andra förstås, vår Maria. Så underbart fin. Jag fick dra mig undan förstås för jag blev så rörd, åh vad jag önskar att lilla stumpan varit med och sett. Jag tror och hoppas att Josefine hade en del med i spelet, för vädret gjorde en tvärvändning. Efter en dag med ständigt regnande, men så, när bilarna med festfolket började komma, då skingrades molnen och solen lyste under hela tiden det fotograferades. Först när vi åkte hem mötte vi regnet. Flera av Josefines gamla lekskolekamrater var där,( även söta vännen Robin. B).

Ungdomarna tindrade i balklänningar och kostymer. Ja det kändes så konstigt att se. Våra tankar gick förstås bara till Josefine.
De här ungdomarna tar snart sina stapplande steg ut i vuxenlivet, där de har hela sitt liv framför sig, vad gäller både sorg och glädje. Såklart kan vi inte annat än förbanna livet. Josefine fick aldrig bli vuxen, allt togs ifrån henne. Natten då Josefine dog var naturligtvis det hemskaste vi varit med om och det mest fruktansvärda som kan hända. Tankarna är fortfarande dimmiga vad vi egentligen tog oss till då. Men jag vet att jag sa hela tiden, detta är helt jävla sjukt, det kan inte hända, det kan inte vara så här! Jag vet att sköterskorna höll om oss och sa, ja det är verkligen helt jävla sjukt att någon ska behöva dö när man endast är 18 år och livet inte ens har börjat. Ja det är så det känns, så jävla sjukt........Ja jag kommer alltid in på Josefine vad jag än skriver om, och det får och ska vara så. Hon finns alltid med i varje tanke. Tanken var att under det första året skriva ner alla känslor. Nu har det snart gått 7 månader och fortfarande vet jag inte vad livet ska ta vägen med oss, eller vi med livet!!!!

Hemma igen......

Sommaren kom iallafall ett par dagar nu. Så grönt och fint allt är, och syrenen har slagit ut, snart är det skolavslutning. Första gången på 18 år som vi inte har någon skolavslutning. Först Magnus sen Josefines. Behöver jag säga att jag kommer aldrig mer att kunna lyssna på Den blomstertid och Idas Sommarvisa utan en stor tung klump i bröstet. Nej det behöver egentligen inte sägas! Gråter nu bara jag tänker på det. Så var första Rättvikshelgen över, blev ju lite fler dagar eftersom det var långhelg. Det jag spontant känner direkt, så var det skönt att komma hem. Rättvik är fortfarande så vackert, men det känns inte som vårat längre, iallafall inte mitt! Som sagt detta blir ett provår, kanske vi måste bryta om hämta krafter från annat håll. Ja ja den som lever får se!!!! Imorgon ska vi till färna och titta på vår Maria som har studentbal. Jag vet redan nu att hon kommer vara vackrast av alla, och Magnus kommer vara stolt som en tupp!!! Micke har ju skaffat ny kamera så jag gissar att det blir många bilder......Det känns som igår när vi var upp till Helena.L innan hon skulle på balen. Hon var så fin. Josefine sa, mamma tror du att det går att beställa en sådan där klänning till mig när jag slutar skolan. Helena var den vackraste Josefine sett, så himla fin. Självklart att vi kan skaffa en fin balklänning till dig sa jag förstås. Det var ju så att vi gjorde verkligen allt för stumpan. Men ingen kan kalla henne bortskämd, för det var det enda vi kunde göra för henne, ge henne det hon önskade och det var egentligen inte mycket. Man kan ju räkna ut vad andra tonåringar kostar som far runt på allt, alla cyklar de får under åren, mopeder, skridskor, skidor, resor! När vi tänkte så, ja då funderade vi aldrig på om Josefine skulle få det hon ville ha. En liten tacksammare människa får man leta efter. Nu är det alltså Marias tur att få vara prinsessa för en dag. Vi kommer förstås att stå där och gråta över hur fint allt är. Hur fin Maria är och hur glada vi är över att Magnus har just henne! Det är så fruktansvärt tufft att veta att Josefine aldrig fick uppleva det, vara student och ha fin balklänning.. Men andra sidan så var hon vår prinsessa alla dagar, den vackraste av alla......Alltid.............

Helgen!

Nu har vi varit här i 3 dagar. Jag längtar nog hem:( Jag vet att de omkring oss undrar hur det har gått. Svaret måste nog bli, vi vet inte! Det har varit mycket jobbigt att komma hit, nya platser som sorgen ska igenom. Vi vet inte om vi gjort rätt som åkt hit. Längtar vi hit när vi kommit hem, ja då vet vi om vi valde rätt. Längtar vi inte hit, ja då är det som det är, inget vi kan påverka. Igår var Marie med oss ut och åkte en sväng, så konstigt både för henne och oss att inte Josefine är med. Men det var mysigt och vi är glada att hon trivs med oss:) Vi har pratat mycket om Josefine här, för överallt har hon sina spår, iform av minnen. De flesta vet nu vad som hänt, vi har inte behövt berätta för så många, det spred sig snabbt, vilket vi tycker är skönt. Träffade ett par idag nere på byn här också. De sa, vi vet vad som hänt, och förstår att allt är hemskt, ni ska veta att vi tänker på er och finns här! Det är precis så som det känns bäst att bli bemött. Bara tala om att man vet vad som hänt, mer behövs inte. Så känner vi iallafall. För det är ju ännu värre om folk inte säger något utan bara babblar på för att inte såra, kanske de tror, men det blir ju bara ännu mer fel. Sorg kan vara jättesvårt att prata om för en del. Så är det, alla är ju olika, tack och lov. Idag var vi till Rättviks kyrka och tände ljus för Josefine och mamma.

Jag är absolut inte troende på något vis och kommer aldrig att bli. Det kan inte finnas någon gud så som det ser ut i världen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen.Om och finns en som kallas gud, ja då är det en elak, egoistisk djävul...inget annat! Har varit med om tillräckligt i livet för att förstå att ingen god makt råder. Men nog är det konstigt att kyrkan kan ge ett sånt lugn, men det beror väl på atmosfären lugnt och stilla. Vi plockade även stenar härifrån som lilla hjärtat ska ha runt sina blommor på graven. Samma stenar som det inte är längesedan det byggdes både fågelbon och stenrösen av Josefine. När vi stod på trappen till kyrkan idag, då ringde precis Eva, så gullig ville höra hur det gick för oss. När vi sedan hade tändat ljus och gick ut igen så började jag tänka. Ja jag gör ju det ibland *fniss* men det jag funderade på nu var att för ca, hör och häpna snart 30 år sedan (jag vet Eva det låter hemskt)men då iallafall var vi på konfirmationsläger i Rättvik , satt gäspandes i denna kyrka. På stiftsgården poppades det Nationalteatern för full hals, prästen Erkers blev nog aldrig sig lik efter våra äventyr här i Rättvik. Två skickades hem pga bus. Men det var inte jag.....eller Eva.

Tänk vad livet var bekymmersfritt då, i min vildaste fantasi skulle jag aldrig kunnat tänka mig att livet skulle bli en sån kamp. Nu blir det sista natten här för den här gången, och vi har nu kommit ännu ett steg, men fortfarande känns allt fel att vi får gå vidare och inte vår älskade lilla ängla skatt. Vi saknar dig dag som natt, alltid, i evigheters evigheter, fattas du oss.....

Idag är idag, i morgon är en annan dag!

Så var vi då här i Rättvik. Det är så konstigt här är allt precis som vanligt, utsikten är vacker, sjön blänker, våra andra säsongsboende grannar är här. Allt är så likt sig och ändå så fruktasvärt fel.....Allt är klart här nu, och vi sitter och tittar ut över vattnet, tårarna strömmar förstås och bildar små pölar i knäet. En ny epok har tagit sin början, vi har inte längre några barn eller ungdomar med oss, vi känner oss så små. Vi vet inte alls hur vi ska bete oss i vårt nya liv, vill inte ha det så här i vårt nya liv! Minnerna sköljer över oss nu hela tiden. Vad mer kan vi göra än att leva på minnen. Vet ju Att Magnus och Maria älskar att vara här så glädjen över Rättvik finns ju kvar. Än är det för tidigt att säga om vi kan finna någon frid med att vara här.

Sängen är så tom utan Josefine, vagnen är så tom, hela jäkla världen är så tom!!. Ingen som knackade och drog upp rullgardinen i morse. Hon gjorde alltid så, var ju som andra tonåringar ville sova längre. Vi satt oftast och åt frukost i förtältet när hon vaknade och kvittrande drog upp rullgardinen.Men i morse var det tyst, så tyst, bara vågorna som skvalpade. Lilla änglaskatt vad det rister i hjärtat. Kan du se oss? Är du nöjd över att vi åkte hit? Så många frågor utan svar! Vi har kortet med på Josefine som vi alltid har med oss. Hon sitter i hörn hyllan och tittar på oss, lilla hjärtat. Vad livet är tomt utan dig! Tack Lotta vännen och Ulla vännen, för goa hälsningar som ni vet vi behövde! Tack för ni hela tiden ser till att vi håller oss på banan!!

Vi har träffat några av de boende här, de har frågat (för de ser ju att vi inte har bussen)

de har undrat om vi bytt bil?. Ja det har vi , det är så hemskt för vår lill stumpa åkte till änglarna i Novemer, har vi svarat. De blir så förvånade och ledsna, vi ser att de har svårt att säga något, men inget behöver heller sägas, de förstår, och vi tycker det är skönt att nu är det sagt.

Fam Andersson kom nu på middagen, Marie lilla vännen, vi grät förstås, allt känns så tomt, även för henne. Vi fick en så underbar blomgrupp att ha här utanför tältet, så fin! Tack gulliga ni! Marie läser ju första året i Norrköping, till florist. Innan vi for hit i går var jag ner till väldens bästa Unni. När jag varit dit passade jag på att gå in till Ingela. Vet ni att det finns änglar även på jorden, Ingela är en!! Tack min vän för trevlig och givande pratstund, tack för jag blev inbjuden till ditt speciella rum, tack för de underbara topparna. Tack för du har förmågan att dela med dig av dina erfarenheter, trots jobbiga sådana. Det är konstigt, jag läste en bok en gång som hette "mötas genom sorgen" av Kaj Pollack (tror jag), det har vi gjort och det är jag glad för!

Nu är timmen slagen!

Nu är snart dagen här som vi haft så jobbigt med. Rättvik, vara eller inte vara! Men som jag skrev förut så kommer vi iallafall att göra ett försök. Svaret blev vara!! Vi behöver ett ställe att komma till, för att ladda batterierna. Hoppas och vill att det ska kännas som om det stället är Rättvik. Kommer att träffa Marie där också, vi får hjälpa varandra, det blir ju hennes första sommarlov på 10 år utan Josefine.

Vi kommer att tända ljus för vår ängel i Rättvik, i våra hjärtan är hon alltid med oss, för all framtid. Hade så väldigt mycket mardrömmar i natt, otäcka, tror det beror på att jag skrivit mycket på Jozzan sidan precis innan jag gick till sängs, och för att jag har sån ångest över att packa husvagnen. När jag haft såna drömmar blir jag rädd för att somna, hoppas det var tillfälligt. Min hjärna skulle behöva lämnas in på rensning. Vi hade lite helgmat i dag i stället eftersom vi blir borta i helgen (om allt går bra). Ungdomarna var hit och käkade, och pappsen förstås men han är ju som katten ungefär, kommer om han inte är mätt:) Nej då jag skojade bara. Men nog är det lite så, blir det rester över så går jag med dem till pappa. Syrran gör likadant. Vi vet att han tycker det är gott. Har ju blivit så för honom när han blev själv, är inte så roligt att äta ensam. Mamma var verkligen en mat mamma hon kunde göra en god måltid bara av lite krafs i kylen. Jag gjorde också årets första rabarber paj, det är så gott, allra helst den första när rabarberna är riktigt spröda. Pajen uppskattades tror jag, den blev slut iallafall:) Farfar kom förbi på kaffe, hade nog känt lukten av paj;) han fick ta hem lite godsaker till farmor också. Känns tryggt när vi åker bort att veta att farmor tittar till Josefine.
Ska plocka ut de sista i vagnen strax. Känns som det inte är mycket som ska med nu när det bara är packning till mig och Micke:( Ställde in fotot på Josefine som vi alltid har med oss när vi åker bort. Låg på hennes säng i husvagen med kortet mot bröstet, herregud min lilla unge vad jag saknar dig i allt vi gör. Jag talade till kortet och berättade precis hur vi känner inför allt som vi ska ta oss vidare med. Tokig? Nej men nästan tror jag!

Kerstin, kärlek och känslor!!

Igår var en mkt lång dag på jobbet 8 till 21.30 men det gick bra, har ju så trevliga arbetskamrater och omsorgstagare, så det är kul att jobba. Gulliga syster bjöd Micke på grillat så han hade lite sällskap:)På lunchen tog jag och åkte till hembygdsgården i Fagersta. Marias klass, barn och fritid hade hand om barnens dag där. Är så imponerad att de fått till allt så jättebra, oj vad människor det var där, både barn och vuxna. Maria somnade nog gott efter den dagen, vilket jobb! Idag kändes det faktiskt skönt att vara ledig, måste försöka hinna ikapp mig själv lite någongång. Vi tog tag i husvagnen direkt i morse. Jag inne i vagnen och Micke tvättade utvändigt. Jag städade och grät om vart annat, men det får vara så, kan inte påverka det. Sedan planterade jag lite igen. Har haft lobelia stått så den höll på att stendö, men nu fick den lite nytt liv och vatten igen. Spolade av altanen också var ju helt gul av frömjöl. Josefines Kerstin och Larsa kom hit och fikade på em.De hade varit till graven med så fina gullvivor.När vi plockade ur husvagnen hittade vi en så fin teckning som stupan hade gjort. Det var två händer som det stod Kerstins på den ena och Josefine på den andra, de höll varandra i handen. Vi ramade in den och gav till Kerstin som blev så rörd förstås. Det var ju så, att Kerstin saknade hon jämt, och glädjen var stor när de kom till oss i Rättvik och hälsade på. Det var 3 vuxna som var mer speciella än andra för Josefine. Det var mormor, farmor och Kerstin. Josefine har haft förmånen att få ha Kerstin som sin resurs när det behövts. När Josefine egentligen inte behövde extra stöd så fixade Kerstin ändå så de fick ha vissa lektioner tillsammans. Dessa lektioner kom att betyda allt för Jozzan under alla år, från första klass tills nu när hon gick i gymnasiet. Skolan betydde så väldigt mkt för lill stumpan. För oss som föräldrar så har vi alltid känt oss så trygga av vetskapen att hon hade det så härligt i skolan. Gymnasiet som hon fick börja på ngt år tidigare, den tiden var nog den lyckligaste i Josefines liv. Där hade hon så fina klasskompisar och goa läraren Wanja. Assistenterna Britt-Marie, Uffe och Marja -Leena, sen förstås Kerstin vissa lektioner, det var liksom grädde på moset! Så positiva och härliga människor allihop. Jag saknar dem alla, fast vi talar då och då. Kerstin som sagt har vi ju väldigt nära kontakt med och det är vi så glada för, Josefines extra mormor, ovanför är det lite plock av bilder med Kerstin och Josefine. Den stora bilden är det sista kortet med Josefine och Kerstin. Det togs hemma vid Kerstin och Larsa i Juli förra året, tänk att 4 månader senare var lilla stumpan borta, lämnade ett tomrum efter sig som ingen i världen kan fylla.

Fredag igen..... det är bara måndag och Fredag, var tar alla andra veckans dagar vägen? Mitten av Maj och jag hänger inte med. I år blir det varken planterat i krukor eller annat, allt här hemma känns bara för stort för oss, tomt, tomt och stort! Jobbat hela veckan, och avslutar veckan med ett litet 12 timmars pass i morgon, 08 till 21.30 puh, men tur jag gillar mitt jobb. Jag vet jag flyr hela tiden, kan inte göra något åt det, har så svårt att vara hemma, trivs inte någonstans och får inget gjort här. Funderar så mkt hur allt ska bli, kommer jag att finna ro här igen? Var skulle vi annars vara? Det är ju här hemma Josefine är, så varför har jag bara jobbigt här då? Vet att jag inte ska fundera så mkt men vad ska jag göra, min hjärna lever sitt eget liv. Efter jobbet kom Magnus och Maria och fikade, alltid lika roligt. Vi var upp till Pappa, han har satt in en ny vit snygg ytterdörr, precis så hade mamma velat haft det. Det var hon som sa att när vi byter dörr ska den vara vit! Blev så fint. Älskade mamma vad du fattas oss alla. Så tomt att se pappa utan dig vid sin sida. Våren och sommaren var mammas tid, hon fullkomligt flyttade ut till sina blommor och buskar. När sedan hösten kom tog de husbilen ut och plockade lingon och svmp så det räckte till oss alla och blev över.

Vi tog oss en promenad runt kallmora, gick genom skogen till syster, de var inte hemma! Nej de stod och ringde på vår dörr samtidigt*hihi* det är konstigt med mig och syrran, vi kommer ofta på saker i samma stund, och säger ofta samma meningar, nej vi är inte tvillingar, vi är sådana ändå, syrran är ju bara barnet, 8 år yngre än mig!

Plockade en stor bukett gullvivor som vi var ner till Josefine med, hjärtat vårt, så fruktansvärt hemskt och sjukt och overkligt att det snart är sommar och du inte finns med oss, ångesten när jag tänker på att aldrig få ha dig vid mig igen , den känslan gör mig tokig. Allt känns fel, hela livet känns fel, och bara så JÄVLA orättvist...
För övrigt sänder jag en tanke och kram till Ulla, hoppas din dag blev fin, tjejjen fyller år idag! Men eftersom jag jobbade fixade vi det igår:) Jag håller fast vid min vision att tjejjer är vi tills vi blir 70, då blir vi kvinnor, ingen annat;)

Panik på lasarett!!

Ja nu har det varit lasarettbesök i dagarna två. Igår var vi med jobbet på föreläsing på lasarettet i västerås. Oj vad jag mådde dåligt av att känna att jag skulle dit. Jag har inte besökt lasarettet sedan den 4 November,det datumet kommer jag för all framtid att HATA! Hade verkligen ångest innan, tog medicin i förebyggande syfte, det var nog tur. Jag hade hjärtklappning och såg bara Josefine på Iva framför mig, kunde inte ens dricka kaffe där, mådde illa. Jag slappnade av allt eftersom, och när föreläsningen väl var slut så kände jag mig avslappnad, hm, tog nog medicinen lite för sent, men men det gick iaf och föreläsningen var ok. Idag var jag till akademiska för eget bruk. Träffade en väldigt bra läkare, en sådan som man direkt får kontakt med, det kändes bra. Det bestämdes att det blir operation där han ska gå in och blockera nervimpulser, så att lungan förhoppningsvis ska sluta krampa. Han kan ju inte garantera att det kommer att hjälpa, men vi måste försöka. Den som lever får se...Lung operationen och lung kollapserna jag har haft med dräneringen i bröstkorgen ett flertal gånger, har gjort så att nerverna i och runt bröstkorgen slitits av. Den vanliga jävla oturen i det här livet, allt som kan jävlas gör det, så ofta det hinns. Vi får se om han hinner blir operationen i Juni men mest troligt att det blir efter semestrarna. Inriktar mig på det, så om det blir tidigare är det en bonus! Micke var med mig och det kändes skönt,så glad att jag har honom, ställer alltid upp, och är mitt stöd i livet. Stannade vid Plantagen och köpte lite blommor att peta ner i stenpartiet, gjorde det utan större entusiasm! Ner till ängla skatten och berättade att jag varit till doktorn, lilla stumpan alltid så orolig över andras hälsa. Hon var så rädd varje gång jag åkte på mina lungprobelm, så rädd att jag skulle dö. Älskade lilla hjärtat om jag ändå fått välja så hade jag dött, om jag bara kunde fått byta med dig....Älskade vän som hade så mycket glädje i livet...Du älskade lilla ängla skatt, som var vår stora glädje i livet!!!

Jobbade 8 - 10.30 hem nu en sväng sedan arbete igen 16 - 21, känns lite segt att komma hem och sedan iväg igen. Vädret har ju helt glömt att det ska vara vår, det är kallt och trist. Jag jobbade em igår med slutade kl 22, har så svårt att komma till ro när jag arbetar sent. Jag var hemma klockan 22.30, så uppe i varv då, tror inte jag slog igen ögonen förren efter 01 i natt, segt, vaknar med huvudvärk. Jag har ju mina natti piller, men de har börjat förlora sin effekt, inget som biter på mina störningar:/ Är väldigt nervös också inför onsdagen där jag kommer få svar på hur och vad det blir med "lungfan". Hatar och åter hatar att behöva åka till ett lasarett, nu är det ju inte till Västerås jag ska, utan till thorax, Uppsala. Spelar ingen roll egentligen var jag är, det luktar sjukhus vilket lasarett man än är till. Jag är livrädd, har inte varit på ett sjukhus sedan ängla skatten gick bort. Gick bort, vilket jäkla ord, som om någon förvirrat sig, hm vad ska man säga i stället? åkte till ängla himlen, åkte? äh nu fick jag en massa tokiga funderingar igen. Hjärnan lever ett eget liv, ett konstigt egendomligt liv, som jag inte vill vara delaktig i, ibland. Jag är inte orolig över vad jag ska få för besked, men att vara på sjukhus suger, som Josefine sa:) Ja ja är som det är............den som lever får se! Älskar er alla mina nära och kära. Jag hoppas vårt liv någon gång igen ska bli lite gladare. Nu ska jag kolla lite schema sedan snart iväg igen.

Inget gör så ont som det gör att mista,

inget gör så ont som det gör att sakna.

Inget gör så ont som när en dotter eller son rycks bort.

Inget gör så ont som när ett liv blir alldelens för kort.

Ingenting gör så ont som att leva.

http://www.jozzan.com/

Mitt lilla hjärta så sjuk men alltid så glad, snälla om jag kunde få lite glädjestrålar från dig, har så mkt att vara glad för, ändå är jag bara så ledsen hela tiden. Idag har jag varit ledig så vi åkte ut en sväng som vi ofta gör när tystanden blir övermäktig här hemma. Var till västerås och åt på kina, tittade i lite affärer, tittade på alla människor. Visst är det konstigt när man är så ledsen själv så tycks hela världen vara glada, alla utom vi......känns det som....Jag hade precis sagt till Micke vad skönt idag var det inga lasarettsmänniskor i farten! Inte för vi inte tycker om dem , de är underbara hela högen, men är ändå jobbigt när vi ses. Gör så ont att se deras sorg också, de hade ju haft hand om Josefine i alla år. Hur som så gick vi in i en data affär för vi skulle kolla en liten dator. När vi står där och pratar knackar någon mig på axeln, och det var Birger, dr Malmström, ni vet han jag skrev om, som var med från det att Josefine föddes, och ända till slutet. Men det gick ju förstås bra att träffas, han är en helt underbar människa och läkare, det är tydligen meningen att vi ska träffa honom lite så här då och då, Micke fick iaf ge honom lite dataråd.
Jag handlade ett överkast till magnus och Maria som de tittat på förut, det är ju så, att handla till sig själv är inge roligt, men att glädja andra är härligt. Vi åkte till dem efter Västerås och fikade de blev så glada gullungarna mina. Maria hade bakat sockerkaka till oss, goa tjejen, ja kakan med förstås:) Vilken tur vi har dessa två härliga ungdomar. Var förstås ner till josefine när vi kom hem, det bommar så fint både hos henne och mamma. Var en snabbis upp till syster m fam, full fart på små killarna. Min Tildus var hemma så jag hann krama henne lite också. Ja som ni förstår har vi inte varit hemma mkt, trots min lediga dag, trots att vi har massor här hemma att göra, trots att inte ens vagnen är vårstädad. Men vet ni det skiter jag i..........Jobb i morgon igen så det här var den helgen det...Var rädda om varandra vi har varandra bara till låns....olika lång tid.......