Något jag vill dela med mig!

Ja nu så är det ihop plockat i Rättvik. Det känns skönt att lämna Rättvik med känslan att det blev iaf så bra som det gick. I slutet av sommaren längtade ju vi hit också, det är ett gott tecken. Men nu är säsongen över, vi har nu också klarat av en sommar utan vår älskade lillgumma. Vissa säger, vi skulle aldrig ha orkat med er sorg, vi skulle inte ha fixat det! Nej men vad har vi för val, svarar jag, ingen fixar detta åt oss, vi kommer aldrig acceptera att livet blev så här. Att inte orka, det gör inte vi heller, men vi har ett val, lägga sig och dö eller kämpa på. Det är inte frågan om vilka som orkar eller inte, om man är stark eller svag, det har ingen betydelse. När något sådant här händer står vi alla inför samma fruktansvärda verklighet. Du måste ha upplevt svår sorg för att förstå, ingen annan kan det, hur väl de än vill. Jag har en annan sak jag bara måste få skriva av mig. Efter mitt förra inlägg som hette “Med hjälp av drömmen.   På em. kom ett mail till mig från en av Josefines kortids/fritids personal. Det mailet började, wow  gissa min känsla när du drömt den där drömmen! M på kortids skrev och berättade om sin och Josefines diskussion på kortids, de satt och pratade om katter. M sa till Josefine att hon hade en katt som hette Herr Karlsson. Josefine tyckte om det namnet och skrattade hon sa att hon med skulle vilja ha en katt med det namnet, men då sa hon att hon ville att den bara skulle heta Karlsson….Jag grät när jag fick M’s mail, det var en konstig känsla. Men det gjorde mig så glad samtidigt. Karlsson ja, det  namnet kan sätta känslor i brand. Det kan jag säga att detta gjorde. Det kan bara betyda att vår nya lilla misse vi ska hämta i morgon är sänd någonstans ifrån, det var bara meningen att vi skulle bli med katt. Jag tror det var ngn annan som styrde oss, inte vilken annan som helst, det var Josefine. Det är ngt speciellt med den här ungen sa gammelmormor Margit om Josefine när hon var liten, hon har ngt som inte vi andra har, hon har ngt mer, en uppgift. Det tror jag med. Hon var för god för denna värld. Men det gör vår saknad inte mindre, älskade lilla gullfia vad vi saknar dig.