9 månaders längtan och saknad!

I natt kl 00.15 var det 9 månader sedan vår underbara älskade lilla Josefine gick över till den andra sidan. Den andra sidan som vi inte gör annat än tänker på. Finns hon med oss? Ser hon allt vi gör? Ser hon alla våra tårar? Att själva livet skulle bli en sådan kamp för oss alla, jag förbannar och förbannar hela livet, det som det gjort mot oss. Inget absolut inget, har vi gjort för att förtjäna att få detta helvete…..De säger att det värsta man kan bli är bitter, men då är det väl så då, jag är bitter mkt mkt bitter.

Att inom loppet av inte ens ett år, mista både mamma och Josefine, hur fan skulle man kunna bli annat än bitter!!!!

Min känsla jag har, är verkligen inte bra. Jag lever liksom utanför mig själv. Svårt att förklara men det känns som jag går bredvid mig själv, och allt jag gör känns overkligt på nått konstigt sätt. När jag tänker tillbaka på olika händelser, inga speciella händelser och så, men då känns allt jag gjort som en dröm. Den här overklighetskänslan som jag känner är otäck, riktigt otäck.

För övrigt vill jag gratulera Josefines alltid närvarande bästis Helena som ska börja plugga i Linköping nu i aug. Helena finns alltid i mitt hjärta. Jag vet att hon tänker mkt på Josefine och saknar henne.(Jag är glad för alla tankar Josefines vänner sänder henne, vill ju att hon alltid ska bli ihågkommen av alla.) Helena är ju min goa vän Ullas dotter, vi som trodde att våra flickor skulle få växa upp sida vid sida som deras bröder gjort.