Ja då är vi hemkomna från Rättvik. Fast vagnen är kvar den drar vi inte hem förren sista helgen i Augusti. När vi var hemma så gick Frida från rum till rum och jamade, tittade på oss som om vi vore helt tokiga, vilket vi är...nästan. Tog tag i det nödvändigaste hemma, tvätt och gräsklippning. Sen bakade jag bullar det har jag längtat efter, att baka alltså!
Var till farmor och farfar och fikade. Ner till lilla gumman var vi direkt. Träffade syrran med familj som äntligen kommit hem från Rossö, tänk att sommaren är över. Ted och Noa hade växt tycker jag, tänk att alla barn växer så mkt över en sommar, de fick en påse bullar så de växer ännu lite mer:) Matilda gumman var förstås också ner till oss, hon är det full fart som vanligt, gullvippa!
Så nu är vi då i Örebro, den väldigt vackra staden. Skulle vi bo i en stad, då vore Örebro vår stad. Gårdagen var lite regnig, vi gjorde inget speciellt, en god middag och bara vara, är det som gäller för oss. I dag har det varit stadspromenad som gällt hela dagen. Avslutade med att äta på kina, gott! Jättefint väder är det med. Jag är ju inte någon shopping människa, iaf inte som läget är nu , kan liksom inte fastna för någonting. Jag kommer på mig själv att slinka in på affärer där Josefine gillat att handla kläder typ gina tricot, veromoda, Jc,tittar på kläder hon skulle gillat, hm sjukt? mm bara att inse, jag plågar mig själv...varför??
Det enda jag köpte var 2 fina ekramar, i dem ska vi sätta förstoringar på Josefine. Ulrika och Karin på Huddinge sjukhus ska få dem på onsdag, då vi ska dit. Jag gruvar mig så för att åka dit, inte för att jag inte vill träffa dem, för det vill jag. Men jag vet hur svårt det kommer att vara att gå in genom de dörrarna igen. Jag tycker det var i går när vi hade samtal med dem inför dialysstarten. Josefine var ju så vuxen och förståndig, så det var ju hon själv som fick avgöra vilken form, av dialys det skulle bli. Vår lilla, stora, mogna, kloka tjej, hon tog ansvar för sitt eget liv, som hon ville ha det.
Vi försöker leva så gott vi kan genom att ta hand om varandra, stöttar, turas om att dra när det känns som tyngst. Men jag är glad att vi har varandra, tänk att stå själv i en sådan här situation. Jag älskar min Micke och uppskattar allt han gör och är. Tillsammans är vi inte starka, men iaf tillsammans.
I morgon ska Magnus och Maria ut på kryssning. De två är våra guldstjärnor som lyser upp vår mörka himmel...
Var till farmor och farfar och fikade. Ner till lilla gumman var vi direkt. Träffade syrran med familj som äntligen kommit hem från Rossö, tänk att sommaren är över. Ted och Noa hade växt tycker jag, tänk att alla barn växer så mkt över en sommar, de fick en påse bullar så de växer ännu lite mer:) Matilda gumman var förstås också ner till oss, hon är det full fart som vanligt, gullvippa!
Så nu är vi då i Örebro, den väldigt vackra staden. Skulle vi bo i en stad, då vore Örebro vår stad. Gårdagen var lite regnig, vi gjorde inget speciellt, en god middag och bara vara, är det som gäller för oss. I dag har det varit stadspromenad som gällt hela dagen. Avslutade med att äta på kina, gott! Jättefint väder är det med. Jag är ju inte någon shopping människa, iaf inte som läget är nu , kan liksom inte fastna för någonting. Jag kommer på mig själv att slinka in på affärer där Josefine gillat att handla kläder typ gina tricot, veromoda, Jc,tittar på kläder hon skulle gillat, hm sjukt? mm bara att inse, jag plågar mig själv...varför??
Det enda jag köpte var 2 fina ekramar, i dem ska vi sätta förstoringar på Josefine. Ulrika och Karin på Huddinge sjukhus ska få dem på onsdag, då vi ska dit. Jag gruvar mig så för att åka dit, inte för att jag inte vill träffa dem, för det vill jag. Men jag vet hur svårt det kommer att vara att gå in genom de dörrarna igen. Jag tycker det var i går när vi hade samtal med dem inför dialysstarten. Josefine var ju så vuxen och förståndig, så det var ju hon själv som fick avgöra vilken form, av dialys det skulle bli. Vår lilla, stora, mogna, kloka tjej, hon tog ansvar för sitt eget liv, som hon ville ha det.
Vi försöker leva så gott vi kan genom att ta hand om varandra, stöttar, turas om att dra när det känns som tyngst. Men jag är glad att vi har varandra, tänk att stå själv i en sådan här situation. Jag älskar min Micke och uppskattar allt han gör och är. Tillsammans är vi inte starka, men iaf tillsammans.
I morgon ska Magnus och Maria ut på kryssning. De två är våra guldstjärnor som lyser upp vår mörka himmel...
