Oj vad det droppat från taken i helgen, nu vill jag att våren ska komma på riktigt. jag jobbar hela helgen, eller ja sedan i torsdags. Jag är ledig först på onsdag, men det är bra, trivs så med mitt jobb, är väl född till en Florence Nightingale. Fast det är klart jag tar ju inte hand om krigsoffer, och inte jobbar jag gratis heller, så ja nej, okey då kan jag inte kalla mig Florence!! Men ett bra jobb det har jag. Tycker om att jobba med människor, sen får jag ju en väldigt massa trevliga jobbarkompisar på köpet, som gör dagarna lättare. På mitt arbete pratar jag sällan om josefine, bara vid direkta frågor. Det känns så jobbigt att berätta och när jag är på jobbet vill jag släppa tankarna den stunden, annars skulle jag inte kunna göra ett bra jobb, om jag inte var fokuserad på det jag håller på med. Förresten är älsklingen sjuk, förkyld men han får klara sig själv, jag går till jobbet... Det jag känner är att min stress tröskel är fruktansvärt låg, blir så stressad får hjärtklappning och svettningar om det är mkt surr. Sedan är det så att jag är fortfarnade är skakis både i kroppen och i händerna, vet inte riktigt varför, skakar det gör jag iaf. Igår var vi upp till farmor och farfar blev dit bjudna på kalops, så gott, farmor har alltid gjort världens godaste kalops. Josefine sa jämt om hon varit där när de ätit kalops, nu du mamma blir du avundsjuk för vet du, idag åt de kalops.Det var lika med min mammas pannkakor de älskade barnen, och jag kunde aldrig gör lika goda...Känslan av tomhet finns vad vi än gör, som igår när vi åt, ingen som sitter bredvid och talar och talar hela tiden. Jag funderade ofta hur kan hon ha som mycket att prata om jämt? Men det konstiga var att det hade hon, vi sa alltid att hon talade på både in och utandning, lilla ängla skatten, hur livet kan bli. Jobbet med Josefines minnessida skrider långsamt, men huvudsaken att den är pågång. Det är ju så vissa dagar orkar vi inte skriva något, just det här som ska handla om hennes liv, är så kämpigt att få ihop,hela livet rullas tillbaka och jag känner bara att var det här allt, var har alla år tagit vägen? Vi funderar ständigt vad ska våra liv handla om nu.....allt står liksom stilla, jag frågar mig fortfarnde varje dag.....vad ska vi göra för att orka bära det här.....Den som lever får se........Var rädda om er, vi har varandra bara till låns!!