Fredag igen, fattar inte nått, livet rullar bara på och det känns som vanligt att jag står bredvid och bara väntar...på vad? Ja inte vet jag. Har iaf haft trevliga dagar på jobbet, det har varit mkt tungt eftersom vi flyttat en verksamhet till andra lokaler, men så trevligt. Tycker så väldigt mycket om S som jag jobbade med, det har jag gjort från första gången vi sågs för ca 5 år sedan. Hon är en härlig människa och är så väldigt lik min älskade mamma (och även min egen mormor )i sättet. Min lilla mamma vad jag saknar dig!!!! Fast ändå glad att du slapp vara med och uppleva saknaden av Josefine, fast nog skulle jag av egoistiska skäl vilja ha dig här, men vi som är kvar får dela den hemska jäkla tomheten och hopplösheten över att man bara känner en stor maktlöshet, finns inget som kan lindra smärtan. Josefine stod Inger (farmor) så väldigt nära och de höll ihop i vått och torrt, de var ett team...alltid. Josefine kunde ringa farmor flera ggr om dagen och alltid hade de något nytt att skratta åt, varje samtal avslutade Josefine med puss och kram jag älskar dig.....alltid när vi sa godnatt sa hon även det till oss, sedan när morfar blev själv sa hon också det till honom, jag tycker så synd om morfar som inte har mormor och jag tycker synd om dig som inte har någon mamma längre sa Josefine till mig (aldrig att hon tyckte synd om sig själv fast hon saknade mormor så jätte mkt) som vanligt var det alla andra hon tänkte på. Jag vet lilla gumman att du ville vara kvar hos här, och jag vet att du i din himmel tycker jätte synd om oss alla här som gråter av längtan efter dig, men vet du vad...det får du stå ut med hjärtat, för du är så saknad och vi kommer alltid att sakna dig hos oss inget mer blir som förr...Josefine älskade alla, men allra mest älskade hon livet, varje dag levde hon som om den vore den sista, glad sprallig och alldelens, alldelens underbar. Blir ledsen över allas sorg, men jag kan inget göra för att trösta, jag vet inte själv hur jag ska bära mig åt. Älskar Micke och han och jag gör verkligen allt för att vi ska orka vidare, men varje dag frågar jag mig hur??? Magnus och Maria jag hoppas ni alltid kommer att finna glädje i livet, den här sorgen vill jag inte att någon människa ska gå igenom....ingen människa ska behöva uppleva något sådant, mista sitt barn..........herregud får ångest bara av att skriva det.....
