Vår lilla ängla skatt har namnsdag idag, alla tillfällen tog Josefine vara på för att få ha lite festligt, det skulle gärna vara rulltårta med grädde som hon bjöd på. Jag vet inte riktigt vad som hänt mig, eller jo det vet jag väl. För mig har chockfasen varit lång, det har jag nu förstått. Jag har övergått till att känna en stor hopplöshet och maktlöshet över att jag faktiskt inte kan göra någonting, och det är nu jag börjar riktigt förstå, att min älskade troll unge faktiskt aldrig, aldrig kommer hem igen. Är en så otäck känsla så jag kan inte beskriva den. Magnus var hit och fick lasagne iaf, Maria gör sin praktik så hon jobbade (duktig) hon fick mat hemskickad (hoppas det smakar).Gullungar!! Vi har ju börjat med minnessidan till Josefine,det är jobbigt men vi vill ju gärna göra ngt för bara henne, vill att hennes minne aldrig ska försvinna. En del säger till oss, nu kommer våren och ljuset då ska ni se att det blir lite lättare...För mig finns inte ljuset, mitt ljus var en liten ängla skatt som vi skulle gjort vad som helst för att få behålla. De frågar om vi inte har någon hobby eller fritidsaktivitet vi kan ta upp? Nej ,det har vi inte , Josefine var vårt liv, hon tog och fick all vår tid, allt vi gjorde var för henne....det som inte Josefine kunde vara med på ,det gjorde vi inte. Så här står vi idag...Vad gör föräldrar som har friska tonåringar som klarar sig själva??? Vi måste inse att det är ett helt nytt liv för oss, ett liv som innebär att ta hand om varandra, vi som är kvar, hur f.n det ska gå till!!Hur ska vi få livet att gå vidare, vi har en underbar son, men han är vuxen och det ska ju inte bli han som får till uppgift att se till att vi kan leva. Vi måste hitta styrkan att finnas till hands för honom. Hur det än är, så har han alltid fått vara den stora killen, som klarat sig bra själv, men aldrig under alla år har han sagt att Josefine tar för mkt av mamma och pappa. Nej han har alltid funnits vid hennes sida. De var de två, gnabbandes som syskon ska,ha de hemligheter som syskon ska. Fast i ärlighetens namn var han nog snäll och lät alltid syrran få sista ordet:). Kalla mig bitter, kalla mig konstig,kalla mig trotsig, kalla mig elak, men jag tycker hela livet jävlas, trots att solen står högt på himlen, trots att himlen är blå, trots att det luktar kattpiss på trappan, trots vårrisets sprakande färger,trots att jag har så mkt kvar att älska......Känner jag bara en längtan som ingen kan hjälpa mig med............
