Ja så är det sportlov, ett lov som vi alltid tillbringade med Marie här, Josefines vän sedan 9 år tillbaka,(bor i sågmyra) i vått och torrt höll de ihop ,längtade alltid lika mkt till varje lov. För övrigt avskydde Josefine lov iaf när hon inte hade något planerat, skolan var ju hennes största nöje, älskade sina lärare och kompisar. Varje dag for hon till skolan med ett stort skratt, varje dag kom hon hem farandes med ett ännu större skratt, berättandes något tok som varit i skolan, för tok det var det jämt när Josefine var med, alltid hände det något. Åh vad jag saknar allt....saknar tjejjernas skratt från rummet när jag lagt mig, älskade att ligga och lyssna till deras skratt och pladder, planerade allt, hur deras liv skulle bli, var de skulle bo och vad de skulle jobba med.......Allt tog slut den där natten i November när någon bestämde att nu ska inte Josefine få vara med längre, hennes liv tog slut, och alla vi andra får fortsätta, känns så fördjävligt hon den vackraste och godaste av alla bara försvann, som att blåsa ut ett ljus, det som marar för mig dag och natt är att vi inte ens kunde få höra hennes röst eftersom hon var kopplad och nedsövd i respirator. Hon var lätt vaken ibland och såg då mest förvånad ut och lite ledsen ibland, vi satt där timme efter timme, dag och natt, sov någon timme i vilrummet, det sista josefine sa till mig var natten då hon hamnade på iva (vi var inneliggande på vanlig avdelning då)hon sa mamma när vi kommer hem måste vi komma ihåg att gå till banken och hämta ut mitt leg(hon och Micke hade precis fixat ett)sen sov vi en stund innan hon väcker mig igen och säger mamma, förlåt att jag väcker dig ,men vettu jag har jätte ont i bröstet och jag skojjar inte......tom då, när hon var så dålig var hon rädd att inte jag skulle få sova, min älskade lilla ängel, det var så hon var, satte alla andra före sig själv, så omtänksam så det gjorde ont i en många gånger, hon sa jag skojjar inte, för vet ni vad......det är första gången under alla hennes år och många sjukhusvistelser hon har klagat så jag förstog direkt att nu var det illa, en timme senare var vi påväg till iva, efter ytterliggare en timme ligger hon nedsövd i respirator, och det var där och då jag innerst inne förstog att det här fixar hon inte.........nu vet inte jag hur jag ska fixa resten......vet inte hur jag ska orka eller bära mig åt, tårarna droppar så snart lägger väl hela jäkla datorn av...... en gång var vi en otroligt lycklig familj....blir vi det igen?????Den som lever får se.....................Va rädda om varnadra i morgon kan det vara för sent................
