torsdag 19 februari 2009

Man undrar var har hela livet tagit vägen?

Ja det kan man undra sitter här och tittar och gråter som vanligt av alla kort, men det är nog min terapi verkar det som, fast inte sjutton känns det bättre...
Våra fina underbara barn, inte kunde vi för allt i världen tro att livet skulle bli som det blev de där lyckliga ögonblicken då vi vi fick våra guldklimpar. Magnus alltid den goa storebror som så gärna ville ha en lillasyster, för det hade ju bästisen Niklas fått.. Glädjen blev naturligtvis stor då Magnus ett år senare blev storebror han också. Vilken lycka det var att se dem så här tillsammans. Jag kan inte för mitt liv begripa att Magnus kommer aldrig mer att ha en lillasyster, inte fysiskt iallafall, jag tänker mycket på hur det blir den dagen vi blir gamla, sjuka eller lämnat jordelivet, vem ska då Magnus ha att vända sig till?? Syskon det är iallafall en trygghet, man vet att de liksom alltid finns där, syskon kan bråka och älska på samma gång, man behöver inte göra sig till man har liksom ett osynligt band till varandra....förhoppningsvis, visst finns det syskon som inte tål varandra, det är såklart beklagligt. Ja nu har jag varit sentimetal och det var väl dagens terapi syfte. Nu ska vi ner till banken på ännu ett jobbigt ärende, lämna in papperna för bouppteckningen är klar, det känns med sjukt som allt annat. Kram alla min vänner och till er jag inte känner, var rädda om varandra, syskon, föräldrar och alla runt omkring er!!!!