Smärta och annan smärta.

Japp gårdagen är avklarad och blockeringen lagd. Vet inte än om den har så stor effekt. Kan ta ngt dygn innan nerven fattar att det är käppar i hjulet. “Lungfan” har då fördärvat mkt för mig. Kommer sjutton inte ihåg hur det känns när den var normal. Konstigt, men på ngt vis vänjer sig kroppen att ha ont. Jag får försöka att inte låta smärtan ta över allt. Jag försöker anpassa smärtan efter mitt liv, det är bättre än att låta smärtan bestämma över livet! Men för den skull så är jag inte nöjd och glad, långt därifrån…Nej, vissa dagar är jag bara så trött på att alltid ha den där förbannade krampen, då är jag less, sur, och vill bara vara ifred.

Jag var väldigt nervös inför mötet med läkaren. Men det gick jättebra. Micke var också med, det kändes tryggt. Utan honom vore jag inte ens halv! Dr tryckte handen lite extra när vi hälsade. Det räckte med att se hans ögon, som också var ledsna, en sån kämpe hon var, er Josefine sa han. Ja det var hon, vår lilla kämpe med sitt ständiga leende. Lilla fina gumman.

Var sedan upp till svärmor. Åh vad glad jag blev, hon var mkt piggare, en helt annan blick. Vi hade även ett samtal med hennes läkare som de, och svärmor ville att vi skulle ha. Egentligen inget nytt, men huvudsaken de lyssnar till hur hon vill ha det, och det gör de nu..:) Är man sjuk så behöver man känna trygghet, det är så viktigt! En lite uppiggande bild kan behövas:)

Pappsen har också varit på sitt besök och där såg allt bara bra ut, så skönt att det fått vara bra så länge med honom. Ja mkt sjukhus som vanligt, trodde i min enfald att det skulle bli lugnt på den fronten, men det rullar på….det med!!! Men mitt i allt jobbigt finns glädje också,det gäller bara att försöka få känslorna att inte total krocka, allt måste få sin plats!

För övrigt har vi ngt underbart att se fram emot, det första positiva på väldigt, väldigt länge. Vad det är? Ja det visar sig nog;)