Känslor är svåra.

Jobbade 7 till 13, sedan möte till kl 15. Jag är så trött och ledsen på mig själv. Ju gladare människor runt mig är, ju ledsnare blir jag. Fan, på mig smittar inte skratt ens längre.Jag tror det beror på att jag känner att det var ju så, jag också var förr, fniss och skratt, mitt rätta jag, i dåtiden. Nu känner jag för det mesta inte igen mig själv. Hur ska då andra kunna känna igen mig? Jag tycker inte jag passar in någonstans! Men detta beror endast på mina egna känslor. Alla runt mig förstår, det är inte det! Dessa känslor rår jag inte själv över ens.

Var ner och skottade vid lilla gumman idag igen. Den förbannade snön ger sig ju aldrig. Ljuset brann i sin lykta under snön, som vanligt. Var sedan till farmor en stund. Vi har varandra! Josefine håller alltid ett extra öga på farmor, det vet jag. Sen så kan man bli sjuk av sorg, på olika vis! Denna jävla sorg bryter ner en människa. Det gäller att finna orken att fighta emot! Men jag hoppas alla mina kära förstår att jag finns här, även när dörren är stängd.