Hjärnan känns som den går på högvarv, ändå kan jag inte komma fram till något vettigt, känns som något jagar mig och det gör det....hjärnspöken. Vill bara kunna minnas allt det fina vi haft och gjort tillsammans med Josefine, ändå är det de mörka tankarna som brer ut sig hela tiden likt skuggor som bara väntar på att få dra ner mig i ett djupt svart hål....jag försöker och försöker hålla huvudet ovanför ytan, vissa stunder fungerar det, men bara korta korta tag, jag vet tabletter hjälper inte mot allt men när min ångest är som störst är det min räddning för att inte sjunka, det fungerar som en flytväst,hjälper mig att hålla upp huvudet.
Bilderna ovan visar så mycket mer än artister, det är sanna hjältar som tar sig tid att trösta när allt är som jobbigast. Dessa möten med Nanne Grönvall och Sibel och fotbollsspelare från djurgården gjorde att Josefine upplevde Huddinge sjukhus som något som gav henne en stunds otrolig lycka, något som gjorde att hon kände sig speciell och "utvald". För utvald det var hon och är hon.....jag är så tacksam, min fina ängla flicka för att just du valde oss till dina föräldrar.
