Hur orkar livet jävlas?

Jag bara undrar, hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna bli hjälpt…Hallå det är ju jag,Lena,så självklart gick allt åt helvete…..Min neuropacemaker, fungerade inte på min “lungdjävul” hur kunde jag ens hoppats på det??? Pratat med Uppsala, vi ska höras på fredag igen. Mest för att bestämma om läkaren ska prova att lägga elektroden direkt i bröstkorgen i stället….Men vette sjutton om jag vill mer nu….Den som lever får se…som vanligt….Den här elektroden åker ut i slutet av veckan iaf.

Egentligen ska jag inte gnälla, visst jag har ont men jag kan ju iaf jobba, och leva. Det som är mest irriterande är allt jag kunnat gjort som jag inte kan. Promenader, och allt fysisk jobbigt fixar jag inte pga “lungfan”. Den krampar direkt…Jag hade behövt kunna röra mig för att kunna göra av med lite ångest iaf, ja helgen har varit tung och ledsam, känns som mitt liv bara ska djävlas vad det än gäller.

Pratade även med goa vännen L, som fortfarande är på sjukan. Tänker på dig som alltid L, du är beundransvärd ska du veta. När jag pratar med henne så tänker jag, vad fan gör min smärta, egentligen? Jag kan leva ju leva med den! Men det är jäkligt frustrerande,om jag skulle säga annat så ljög jag!!Som vanligt så är det mest Micke som får ta del av min ledsamhet över detta….också! Karlsson fick sin sista vaccination igår, och även chippad i nacken, så nu har han ett reg. nummer också;)

Min vän Lotta var här på en fika idag, hade en härlig höstbukett med sig, både den och besöket piggade upp mig;) Tack. Strax därefter kom svärmor, så denna dag tog slut fort, tack för sällskapet. Så jobbigt att behöva vara hemma själv. Har svårt att klara det. Men på måndag börjar jag jobba igen:)

Det finns inget som är rätt eller fel!

 
Om ni säger till mig "Hur mår du?
Med sympati och medkänsla i er röst,
så svarar jag "Jag mår bra."
Därför att prata om min förlust med er idag är alltför smärtsamt.
Om ni träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar.
Så tror jag att ni inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är rädd för att det ni säger ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.
Om ni säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar ni er att jag skall säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!".
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag,inte inför er.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att ni bryr er.
Tack för att ni försöker hjälpa.
Tack för att ni förstår att jag fortfarande lider.
Om ni inte vet vad ni skall säga till mig
Så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag skall säga till er.
Om ni ser mig le eller skratta,
Tro inte att jag har glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte, det kan jag inte, och kommer aldrig att göra.Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad ni menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan era rader.
Om ni träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
Så har ni antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig.
Eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Om ni inte säger någonting så tror jag att ni inte bryr er.
Men om ni skulle säga något, kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag kanske säger nej.
Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver era försök, hur små eller banala ni än tycker att de är.
Jag behöver era tankar.
Jag behöver era böner.
Jag behöver er kärlek.
Jag behöver er envishet.
Jag behöver allt detta.
Men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen är borta för evigt,
för evigt, och det sörjer jag också. Det är så svårt att göra rätt…
Tack mina nära för att ni finns, trots att jag vissa dagar inte vet själv var jag finns……

Smärta och annan smärta!

Ja då var det gjort iaf då, neuro pacemaker eller baksträngsstimulator. Låter invecklat, det är invecklat, och gör in i helv…ont!!! Var på neuro kirurgen i Uppsala kl 08 i går, så det blev verkligen en heldag. Jag avskyr lasarett, det gör väl alla egentligen. Men jag avskyr det för det ger en ännu mer smärta än den jag behandlas för. Tvätten med descutan inför operationen ,backflash, Josefine i Huddinge, Josefines alla operationer. Att känna lukten av lasarett, fick mig att totalt tappa fattningen, mådde illa, skakade. Tur att Micke var med mig, hade aldrig fixat det ensam, så tacksam att han alltid finns där, vad det än gäller. Hur som, så var det mkt smärtsamt, men nu ligger det en sladd bakom ryggmärgen på mig, kopplad till ett batteri. Sladdar hänger runt mig, får passa så de inte fastnar i ngt, eller att Karlsson vill leka med dessa. Hemska tanke om han bet av ngn. Ja man kan väl säga att jag är radiostyrd…eller ngt….iaf inte trådlös….Detta ska jag ha under en vecka och köra olika program. Än har jag inte fått ngn effekt, men ska väl inte kasta in handduken direkt. Om det funkar lägger de in allt vid en senare operation, sladdarna under huden och batteriet i magen…låter väl mkt snyggt….Men vem bryr sig! Kan jag få leva utan att lungan ska leva sitt eget liv, så gör jag vad som helst…Fungerar inte detta så kan de försöka operera in elektroden direkt i bröstkorgen….Ja ja den som lever får se.. Finns ju alltid annat som är värre, allt som inte dödar, kan man leva med…Låter väl logiskt?

Vi fick låna en ängel som spred sitt ljus i vårt liv…..

Höstfint hos lilla gumman!

Så mkt blommor som alltid, hos Josefine, men bakom alla, har jag planterat ljung i hennes färger…Nu väntar en lång, höst, och vinter. Det känns bara så jobbigt.

Jag finns inte bland er, men jag finns ändå. Jag hör era böner, jag älskar er så…..

www.jozzan.com

Nattliga mardrömmar…

   

Ja nu har jag fixat lite vid lilla pappsen ett par dagar.Han är så tacksam lilla far. Vi har haft mysigt också, han fixar och donar med kaffe och mackor, nu tar vi rast säger han, när jag kör lite med honom:)  Jag ser hur han njöt när allt var klart. Passade på nu innan fredagen, sedan blir jag ju låst ett tag med sladdar…Blä…oroligt? Nej. Är inte rädd för någonting längre, bara för mina mardrömmar, de som gör att jag knappt vågar somna.Tänk att nätterna kan vara så jobbiga…Varför måste man sova????? 

Vi var till Magnus och Maria igår och Micke hjälpte de att sätta upp hatthylla och lite plock.

Gull ungarna bjöd på mat också. Till kaffet fick vi världens godaste cheescake. Maria är helt makalös… vilken duktig husmor hon är, skulle min mormor sagt!! Jag säger det också, trots att det låter mossigt. Husmor! Idag ska ju knappt män få vara män och kvinnor ska helst inte vara kvinnor. Ja om man tittar på sjuka serien Hollywood fruar, så du skäms jag över hela kvinnligheten. Tänk att pengar kan göra så människor helt tappar respekten för andra, är de verkligen så blåst som de framstår att de är? Att pengar kan göra så man egentligen är olycklig, för vet ni att trots alla pengar så är de här kvinnorna tragiska. Någonstans på vägen har de tappat bort sig själva, de tror att de blir lyckligare av en operation, att köpa den dyraste väskan eller bygga den största poolen.  Jag tror inte de vågar erkänna att de är olyckliga.De försöker köpa sin lycka i stället.

Avslutar som vanligt med en kram till min vän L, tänker på dig som alltid….

 

Karlsson är på gång hela tiden..så gosig…..Frida gillar inte sin lillebror….

Sol i September....

Den här helgen hann knappt börja innan den var över, känns det som. Lördagen var helt underbar. Solen lyste från en klarblå himmel och Sthlm visade sig från sin absolut bästa sida. Vi strosade mest runt, höll oss i gamla stan och runt vattnet. Åt gott och drack gott i solen. Det var lite av utlandskänsla med alla uteserveringar och solen som värmde. Kl 16 var det dags för musikalen Buddy Holly, jag säger bara vilken musikal, vilket drag, vilken musik, vilken publik! Kom på mig flera ggr under musikalen att jag bara satt och log, sådär fånigt som man kan göra. Ja tårar rullade också, då jag tänkte på Josefine, och hur hon älskade Brolle. Jag kramade mitt fina halsband och tänkte …du är alltid nära! Älskade lilla gumman. Alla var så nöjda med dagens händelser. Stort tack till Hillevi som fixat allt. Tack för en kanon dag, jag njöt verkligen. Igår jobbade jag 9 till 20 så jag kan säga att gårdagen var seg, hoppade fort i säng när jag kom hem. Micke har varit ensam hela helgen, men han har fått mkt gjort i stället. Han och pappa har haft lite “herrmiddagar” på lördagen här, och på söndag hos pappsen, bra att de har varandra. Så fina middagar de gjorde. *fniss*. Lördagen bestod av Bruna bönor och fläsk, söndagens middag hos pappa, bestod av kyckling och kinamix *fniss*. De passar på att käka sina favorit rätter när de är ensamma och får bestämma. Den här veckan blir lugn, inte mkt jobb. I dag har jag varit upp till pappa och fixat lite.. Vi har tittat över i garderoben. Först idag plockade vi ur mammas garderob. Pappa har inte kunnat göra det, men nu kände han att det var dags.. Det är snart 2 år sedan mamma gick bort. Man måste vänta in tiden, så är det bara. Pappa har inte orkat fören nu, och det har jag full förståelse för. Det var jobbigt att plocka undan mammas kläder. Så mkt fint, jag kunde se henne i alla kläder, vid olika tillfällen, älskade lilla mamma, det fanns ingen som du. Saknar dig så förbannat….. Josefines garderob kommer jag nog aldrig att orka plocka ur. Jag hade haft som plan att åka till min vän L nu i dagarna. Men jag pratade med henne till helgen och blev så ledsen för hennes skull, hon ligger inne igen. Åh lider så med dig vännen att du inte slipper allt skit. Visst är det som vanligt att de som kämpar ska få ännu mer att kämpa emot. De som redan har jobbigt, får mer, ja det är väl så det här livet är, orättvist.

Helg rapport!

Fredag morgon och nu känns det riktigt att det är höst. Igår morse fick jag skrapa is från bilrutorna, jag kände bara åh, hur ska man orka med en lång höst och vinter? Ja det gäller väl att försöka göra lite små punkter i tillvaron så man orkar. Vi tar ju ngn weekend då och då, för att komma iväg på ngt. Ingen av oss har lust att varken ut och vara sociala eller annat. I varandras närhet känner jag/vi trygghet, och det är väl en himla tur det! Jag vet att säkert många funderar om vi ska vara så hela livet? Vet ni, att det vet jag inte, men just nu är det så. Vi kan inte göra annat än lyssna till hur vi själva vill ha det. Visst kan det kännas som vi inte räcker till, när det gäller andra saker i livet. Men alla har sitt så är det. Vi kan inte vara överallt, nu har vi nog ändå, att försöka leva själva!!Det kan jag tala om tar energi!

Den här helgen kommer att bara försvinna. Idag jobbar jag 12-21. När jag kommer hem måste jag försöka få fram lite anständiga kläder (Ingela skulle behöva massor) då var vi där igen, har inte orkat bry mig så jag vet ju knappt vad jag ska ha för kläder för att se anständig ut i Sthlm. Men andra sidan så ser ju människor där ut som hejsan ballunsan, så jag blir ju bara en i mängden;) I morgon är det ju dags för jobbets teaterresa och shopping. Bussen går kl 08. När vi anmälde oss i våras så tvingade jag mig att jag ska banne mig hänga med. Nu när dagen är där så känner jag mig orolig och lite nervös,Tryggheten ni vet!!! Men det går ju säkert bra. Jag har ju fina arbets kompisar där, så ovan att göra ngt själv bara. Jag det blir iaf heldag och sen kväll. På söndagen jobbar jag 9- 20 som sagt inte många timmar hemma denna helg. Nästa vecka blir lugnare förutom fredagen då jag ska till Uppsala. Vill hinna in en snabbis till dig också Lena, någon dag i veckan om du orkar, tänker på dig varje dag, och önskar att du ska få lite krafter. Vet ni att de sett varg i kallmora 2 st…Så har vi det här i norr, varg, björn och lo….och jag tycker det är underbart. Josefine, vi älskar dig flera varv runt jorden och tillbaks igen, som alltid!