7 månaders saknad.

Inga ord behövs.........
Har skrivit klart slutet om Josefine http://www.jozzan.com/ det har tagit mig 7 månader

men nu finns lilla älsklingen för alltid bevarad även i cyber rymden, det kan jag säga har varit terapi!!Vi har verkligen fått gått till grunden med allt. Alla tankar alla minnen.

Kärleken är så förunderligt stark,

kuvas av intet i världen.

Rosor slår ut ur den hårdaste marksom sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt,

och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din,

din lycka är min och gråten är min när du gråter.
/N.Ferlin

Sorgen har inget bäst före datum!!!!

Så kom då sommaren av sig ..........igen. Jag hade fått en kommentar på min blogg att någon tyckte jag skulle börja leva igen, säkert av omtanke, men säger som när jag var liten, jag är mig själv och gör som jag vill!!!! (kommentarerna som jag försöker svara på försvinner). Intressant det där. Jag tog verkligen in inlägget, och kunde inte låta bli att fundera! Då blir det lite utläggning här då. Det är ju så att Josefine var en liten människa som tog ett väldigt stort utrymme i människors hjärtan, så klart ännu mer i vårt. Vi VET att Josefine vill att vi ska leva! Men vi VET att Josefine tillåter oss att inte orka leva........nu! Hon om någon vet vår oro om henne, hon om någon vet hur mycket vi saknar och älskar henne, hon om någon älskade livet och oss!!! Är det då så konstigt att vi efter 7 månader, i morgon ,inte orka leva livet???? Jag bara frågar, har sorgen ett bäst före datum??? Jag vet att jag har familjen, de behöver aldrig tvivla på min kärlek till dem, jag sitter inte och bara gråter hela dagarna!! De som känner mig vet att det är för familjen jag lever! Men det är ju alltid så, att de som inte varit med om något svårt i livet, har så lätt att tala om för andra hur man ska bete sig! De tror att det är bara att gå vidare. Tur för dem som sluppit sorger, men de ska då kanske inte uttala sig om hur andra ska bete sig i sin sorg. Ja ja, nog om det. Jag sörjer hur jag vill, hur mycket jag vill, detta gör även Micke, Magnus och Maria, VÅR familj! Nu ska jag till världens bästa Ulla och fika, och ingen behöver vara orolig att jag inte pratar, men jag gör det, bara med de jag har närmast hjärtat!

Juni är kommen!

Jag tror inte det är sant, hur kan det vara den 1 juni? Kan någon förklara det för mig? Om 6 månader är det första advent. Nej fy, inte tänka så. Låter som pappa. När jag sa åt honom, du kan väl köpa hem lite blommor, så hjälper jag dig plantera i lite krukor! Då sa han äh skit i det, det är snart höst igen.....Tokfan, sa jag....Nu sitter jag själv och funderar över när det blir advent, tokfan, äpplet faller inte långt från trädet! Trädet ja. Kommer nog inte ur sängen i morgon! Under vår fina hängask eller är det pil? Ja skit samma den är fin iaf och 72 år gammal! Vi vet det precis, eftersom Stickan (svärfar) var med när det planterades, han var en liten kärrgruve grabb då. Jag har iaf lyft bort platta efter platta och rensat där under. Mina redan knotiga fingrar tycker just nu inte om mig alls. I livet efter, ja det liv som jag lever nu. I det livet måste jag hela tiden göra saker för att stå ut. Mina vänner och arbetskamrater reagerar, jag vet, nervöst och spattigt, kan inte vara still, inte ens läsa en bok. Det som jag alltid älskat att göra. Det är så här min nya identitet är, glömsk, nervig och fullständigt konstig...Tillbaka till dessa plattor som jag lyft och rensat, svetten rann och jag tror det var bra att ta i. Känner att lite instängd elakhet kom ut. Inte elak på någon, bara på livet!!Vi har faktiskt haft bröllop under det här trädet. Det var när min syster gifte sig med Conny. Att syster sonen Ted satt och rev ur sidor ur psalmboken för prästen är ett annat minne från den vigseln.

Ja vad tiden går, det är rätt så precis 8 år sedan. För 8 år sedan var allt fortfarande så bra, mamma fanns och ordnade ett så fint brölopp. Josefine var med och allt var som det skulle vara. Nu är inget som det ska, med någonting!

Eftersom jag jobbade hela dagen och kvällen igår på Mors Dag, så kom Magnus och Maria och fick lite morsdag middag idag i stället. Fick en så söt handmålad skål. Tack mina goa turturduvor! Senare åkte vi ner till Josefine. När vi kom dit så var det två stora rosbuketter hos henne. Vi förstod att det Josefines goa lärare som varit där med klassen. Det var ju så att rosa älskade Josefine, och det var en rosa ros ,Wanja la på hennes grav första gången hon var med oss dit.

Idag blev det en sån här tillbaka blick igen, en blick, och fram kom ett annat liv, en annan tid, då allt var så ljust och vi bara levde! Jag vet att den tiden kommer aldrig mer tillbaka, och det är just den insikten som gör så förbannat ont. Jag tänker bara på hur allt skulle kunna vara. Jag kommer aldrig kunna acceptera det här, bara försöka lära mig leva med det, men acceptera, nej aldrig!!!

Mors dag och andra dagar!

Ja så kom då sommaren! Jobbar hela helgen men det gör inget, för mycket sol är ju iaf inte hälsosamt;) gäller att försöka hitta lite positiva tankar en sådan här jobbar helg. Jag har ju ett fritt jobb så ute är vi mkt iaf, det är härligt. Veckan har trots trevliga händelser varit jobbig. Vet inte om det beror att vi varit till Rättvik, då tankarna snurrar på högvarv i hjärnan. Jag är skakis och darrig. Jag har ju ett jobb där man måste vara stabil. Samtidigt som jag hoppar i arbetskläderna tar jag på min mask, den där som jag har på jobbet. Där i den masken gömmer jag mina känslor och tårar, min ledsna verklighet trycker jag tillbaka. Det är förbannat jobbigt men jag vägrar låta mina känslor gå ut över mitt jobb. Jag har ett sådant jobb där det händer mkt och alla behöver stöd på ett eller annat sätt. Hur skulle det se ut om jag bara gick dit och inte gjorde mitt bästa?? Satt och grät dagarna i ända, nix masken på sen jobba!!Men inte är det lätt men vem fan har sagt att livet är lätt?? jo antagligen de som aldrig haft svårt!!!! Tiden jag är på jobbet tillhör omsorgstagarna, finns inte tid för egenvård, det får man ha hemma. När jag kommer hem brakar jag ihop alla jäkla dagar. Så trött på det här! Men kan inte göra något, endast tiden kan hjälpa mig. Jag har familjen och de närmsta vännerna för dem behövs ingen mask, tack till er! På jobbet idag så hade vi picnick i det gröna:). Vi käkade kall skinka och potatissallad ute. Där satt vi tillsammans. Alla tyckte det var så mysigt och det var som allt annat uppskattat av de boeende. De är ju så att de blir så glada för allt, så som jag sagt, jag har ett fantastiskt jobb, bara jag som önskar att jag vore som jag skulle, och inte som jag är. När jag kom hem var vi ner till stumpan med pioner och spirea som blommar så fint. Lilla hjärtat, spirea buskarna som vi har var både Josefine och mamma med och planterade. Mors dag i morgon, låt mig bara slippa tänka. Planterade en mors dag ros vid mamma.

Orkar inte tänka på något, orkar inte tänka på att jag inte längre har en go mamma som alltid piggar upp en. Orkar inte tänka på att jag inte längre har en Josefiine som gör alla speciella dagar värda att firas. Men tänka ja det är nog det jag är bäst på...tyvärr..Men nu jobbar jag från 09 till 20.00 i morgon, så det blir ingen mors dag för mig i morgon. Magnus och Maria åkte till Rättvik och är i vagnen, så glad att de fick en riktig kanonhelg. Älsklingsungarna.Skönt för Maria att få ladda batterierna lite. Hon har det så tufft nu på slutet i skolan, det är ju så att vill man ha bra betyg så får man kämpa, och det gör hon verkligen, så duktig. Kom nyss hem från älskade syster m familj. Hon bjöd på lite vin väldigt gott i värmen:) Småkillarna var hemma och hade kompisar, men jag fick så goa kramar av dem båda:) värmer i hjärtat! Matilda var med hemma så jag hann surra lite med henne också. Gumman skulle förstås över på Avesta karnevalen, men alltid lika roligt att tala lite med henne...vilken energi.....Nu sitter jag här vid tv'n datan i knäet. Kan känna Josefine här bredvid mig, sin lilla hand i min, huvudet lutandes mot min axel, skrattandes berätta om något tokigt hon varit med om under dagen då jag jobbat. Hör hennes kluckande skratt när vi pratar om allt och inget. Att mista ett barn är verkliigen som att förlora hela

sin själ, aldrig aldrig kan någon som inte varit i samma situation förstå hur jävligt det är att leva. Man ska inte behöva överleva sina barn så är det. Man ska inte..................................

En bal på färna,en födelsedag, mycket kärlek!

Kom nyss hem från Magnus som idag fyller hela 24 år. Lilla Putte, älskar dig, är så rädd om dig. Läs nu boken "Vår Son". De bjöd på så gott fika, Maria hade bakat så mkt gott, ja Magnus hade nog hjälpt till också...med provsmakningen iaf!! Tycker det var nyss vi gick upp kl 06 och sjöng, iaf Josefine!

I går så var vi då till färna och såg alla fina bal ungdomar, en strålade mer än andra förstås, vår Maria. Så underbart fin. Jag fick dra mig undan förstås för jag blev så rörd, åh vad jag önskar att lilla stumpan varit med och sett. Jag tror och hoppas att Josefine hade en del med i spelet, för vädret gjorde en tvärvändning. Efter en dag med ständigt regnande, men så, när bilarna med festfolket började komma, då skingrades molnen och solen lyste under hela tiden det fotograferades. Först när vi åkte hem mötte vi regnet. Flera av Josefines gamla lekskolekamrater var där,( även söta vännen Robin. B).

Ungdomarna tindrade i balklänningar och kostymer. Ja det kändes så konstigt att se. Våra tankar gick förstås bara till Josefine.
De här ungdomarna tar snart sina stapplande steg ut i vuxenlivet, där de har hela sitt liv framför sig, vad gäller både sorg och glädje. Såklart kan vi inte annat än förbanna livet. Josefine fick aldrig bli vuxen, allt togs ifrån henne. Natten då Josefine dog var naturligtvis det hemskaste vi varit med om och det mest fruktansvärda som kan hända. Tankarna är fortfarande dimmiga vad vi egentligen tog oss till då. Men jag vet att jag sa hela tiden, detta är helt jävla sjukt, det kan inte hända, det kan inte vara så här! Jag vet att sköterskorna höll om oss och sa, ja det är verkligen helt jävla sjukt att någon ska behöva dö när man endast är 18 år och livet inte ens har börjat. Ja det är så det känns, så jävla sjukt........Ja jag kommer alltid in på Josefine vad jag än skriver om, och det får och ska vara så. Hon finns alltid med i varje tanke. Tanken var att under det första året skriva ner alla känslor. Nu har det snart gått 7 månader och fortfarande vet jag inte vad livet ska ta vägen med oss, eller vi med livet!!!!

Hemma igen......

Sommaren kom iallafall ett par dagar nu. Så grönt och fint allt är, och syrenen har slagit ut, snart är det skolavslutning. Första gången på 18 år som vi inte har någon skolavslutning. Först Magnus sen Josefines. Behöver jag säga att jag kommer aldrig mer att kunna lyssna på Den blomstertid och Idas Sommarvisa utan en stor tung klump i bröstet. Nej det behöver egentligen inte sägas! Gråter nu bara jag tänker på det. Så var första Rättvikshelgen över, blev ju lite fler dagar eftersom det var långhelg. Det jag spontant känner direkt, så var det skönt att komma hem. Rättvik är fortfarande så vackert, men det känns inte som vårat längre, iallafall inte mitt! Som sagt detta blir ett provår, kanske vi måste bryta om hämta krafter från annat håll. Ja ja den som lever får se!!!! Imorgon ska vi till färna och titta på vår Maria som har studentbal. Jag vet redan nu att hon kommer vara vackrast av alla, och Magnus kommer vara stolt som en tupp!!! Micke har ju skaffat ny kamera så jag gissar att det blir många bilder......Det känns som igår när vi var upp till Helena.L innan hon skulle på balen. Hon var så fin. Josefine sa, mamma tror du att det går att beställa en sådan där klänning till mig när jag slutar skolan. Helena var den vackraste Josefine sett, så himla fin. Självklart att vi kan skaffa en fin balklänning till dig sa jag förstås. Det var ju så att vi gjorde verkligen allt för stumpan. Men ingen kan kalla henne bortskämd, för det var det enda vi kunde göra för henne, ge henne det hon önskade och det var egentligen inte mycket. Man kan ju räkna ut vad andra tonåringar kostar som far runt på allt, alla cyklar de får under åren, mopeder, skridskor, skidor, resor! När vi tänkte så, ja då funderade vi aldrig på om Josefine skulle få det hon ville ha. En liten tacksammare människa får man leta efter. Nu är det alltså Marias tur att få vara prinsessa för en dag. Vi kommer förstås att stå där och gråta över hur fint allt är. Hur fin Maria är och hur glada vi är över att Magnus har just henne! Det är så fruktansvärt tufft att veta att Josefine aldrig fick uppleva det, vara student och ha fin balklänning.. Men andra sidan så var hon vår prinsessa alla dagar, den vackraste av alla......Alltid.............

Helgen!

Nu har vi varit här i 3 dagar. Jag längtar nog hem:( Jag vet att de omkring oss undrar hur det har gått. Svaret måste nog bli, vi vet inte! Det har varit mycket jobbigt att komma hit, nya platser som sorgen ska igenom. Vi vet inte om vi gjort rätt som åkt hit. Längtar vi hit när vi kommit hem, ja då vet vi om vi valde rätt. Längtar vi inte hit, ja då är det som det är, inget vi kan påverka. Igår var Marie med oss ut och åkte en sväng, så konstigt både för henne och oss att inte Josefine är med. Men det var mysigt och vi är glada att hon trivs med oss:) Vi har pratat mycket om Josefine här, för överallt har hon sina spår, iform av minnen. De flesta vet nu vad som hänt, vi har inte behövt berätta för så många, det spred sig snabbt, vilket vi tycker är skönt. Träffade ett par idag nere på byn här också. De sa, vi vet vad som hänt, och förstår att allt är hemskt, ni ska veta att vi tänker på er och finns här! Det är precis så som det känns bäst att bli bemött. Bara tala om att man vet vad som hänt, mer behövs inte. Så känner vi iallafall. För det är ju ännu värre om folk inte säger något utan bara babblar på för att inte såra, kanske de tror, men det blir ju bara ännu mer fel. Sorg kan vara jättesvårt att prata om för en del. Så är det, alla är ju olika, tack och lov. Idag var vi till Rättviks kyrka och tände ljus för Josefine och mamma.

Jag är absolut inte troende på något vis och kommer aldrig att bli. Det kan inte finnas någon gud så som det ser ut i världen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen.Om och finns en som kallas gud, ja då är det en elak, egoistisk djävul...inget annat! Har varit med om tillräckligt i livet för att förstå att ingen god makt råder. Men nog är det konstigt att kyrkan kan ge ett sånt lugn, men det beror väl på atmosfären lugnt och stilla. Vi plockade även stenar härifrån som lilla hjärtat ska ha runt sina blommor på graven. Samma stenar som det inte är längesedan det byggdes både fågelbon och stenrösen av Josefine. När vi stod på trappen till kyrkan idag, då ringde precis Eva, så gullig ville höra hur det gick för oss. När vi sedan hade tändat ljus och gick ut igen så började jag tänka. Ja jag gör ju det ibland *fniss* men det jag funderade på nu var att för ca, hör och häpna snart 30 år sedan (jag vet Eva det låter hemskt)men då iallafall var vi på konfirmationsläger i Rättvik , satt gäspandes i denna kyrka. På stiftsgården poppades det Nationalteatern för full hals, prästen Erkers blev nog aldrig sig lik efter våra äventyr här i Rättvik. Två skickades hem pga bus. Men det var inte jag.....eller Eva.

Tänk vad livet var bekymmersfritt då, i min vildaste fantasi skulle jag aldrig kunnat tänka mig att livet skulle bli en sån kamp. Nu blir det sista natten här för den här gången, och vi har nu kommit ännu ett steg, men fortfarande känns allt fel att vi får gå vidare och inte vår älskade lilla ängla skatt. Vi saknar dig dag som natt, alltid, i evigheters evigheter, fattas du oss.....