Ja så är det!

Mer vår.

Fått sån fin vår blomma av bästa Ulla:) lyser upp vid dörren. Tack vännen! Även Micke fick en taggig sak;)

Frida katten lever verkligen upp nu, efter att varit inne mestadels hela vintern. Men nu är den 12 åriga tjejjen glad och pigg som en kattunge:)

Önskar jag vore det med, fram med hopprepet:) Men har iaf tagit 2 promenader inte långa, men iaf bra för mig! 

Vår i Kallmora!

Kolla in skillnaden, trodde väl aldrig det skulle bli en vår igen. Men nu ni, är snart snön borta även här! Bilden med snövärlden är tagen i februari, oj vad snö!

Smärta och annan smärta.

Japp gårdagen är avklarad och blockeringen lagd. Vet inte än om den har så stor effekt. Kan ta ngt dygn innan nerven fattar att det är käppar i hjulet. “Lungfan” har då fördärvat mkt för mig. Kommer sjutton inte ihåg hur det känns när den var normal. Konstigt, men på ngt vis vänjer sig kroppen att ha ont. Jag får försöka att inte låta smärtan ta över allt. Jag försöker anpassa smärtan efter mitt liv, det är bättre än att låta smärtan bestämma över livet! Men för den skull så är jag inte nöjd och glad, långt därifrån…Nej, vissa dagar är jag bara så trött på att alltid ha den där förbannade krampen, då är jag less, sur, och vill bara vara ifred.

Jag var väldigt nervös inför mötet med läkaren. Men det gick jättebra. Micke var också med, det kändes tryggt. Utan honom vore jag inte ens halv! Dr tryckte handen lite extra när vi hälsade. Det räckte med att se hans ögon, som också var ledsna, en sån kämpe hon var, er Josefine sa han. Ja det var hon, vår lilla kämpe med sitt ständiga leende. Lilla fina gumman.

Var sedan upp till svärmor. Åh vad glad jag blev, hon var mkt piggare, en helt annan blick. Vi hade även ett samtal med hennes läkare som de, och svärmor ville att vi skulle ha. Egentligen inget nytt, men huvudsaken de lyssnar till hur hon vill ha det, och det gör de nu..:) Är man sjuk så behöver man känna trygghet, det är så viktigt! En lite uppiggande bild kan behövas:)

Pappsen har också varit på sitt besök och där såg allt bara bra ut, så skönt att det fått vara bra så länge med honom. Ja mkt sjukhus som vanligt, trodde i min enfald att det skulle bli lugnt på den fronten, men det rullar på….det med!!! Men mitt i allt jobbigt finns glädje också,det gäller bara att försöka få känslorna att inte total krocka, allt måste få sin plats!

För övrigt har vi ngt underbart att se fram emot, det första positiva på väldigt, väldigt länge. Vad det är? Ja det visar sig nog;)

Minns!

Livet - är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns.

 

Solen idag.

Ja men nu är väl våren kommen, iaf på gång ordentligt. Vår lilla “stora” Karlsson är inte så jätte intresserad att gå ut. Jag bär ut honom och han skriker rätt ut, precis som man skulle dra honom i svansen eller ngt. När han väl är ute, ja då lägger han sig platt fall och ser hysteriskt livrädd ut. Ja vi får se hur det går om han vill bli ute katt eller ej. Har iaf inte bestämt om han får bli det eller inte. Han kanske hjälper mig på traven att bestämma genom att vägra vara ute;)

Lugnast att sitta inne i hallen vid dörren, och bara titta ut tycker Karlsson!

Har sopat undan lite gamla granbarr och annat elände som hittat hit under vintern. När solen nu lyser in, så ser man verkligen allt damm inne med. Men det får vara, iaf ett tag till. Tänker njuta av solen nu.

I morgon är det då dags för Vås igen. “Lungfan” ska få sig en blokad. Nytt försök få se om dr är där:/ Känns sådär faktiskt, men ändå, måste väl testa. Men känns jobbigt att träffa IVA läkaren. Ska upp till svärmor också. För övrigt är jag/vi så trötta på deras resonemang där. Ja tung dag i morgon. Men i dag är det sol! Ungdomarna kommer och äter, får njuta av godbitarna i livet!

Fredag, lördag sen så söndag!

Direkt efter jobbet i fredags åkte vi till vås och hälsade på svärmor.Vi blev inte så väldigt långvariga där eftersom det var en trött liten svärmor som behöver sin vila. Men ändå skönt att få krama om henne. Hon fick gula tulpaner, såklart! Josefine gav alltid farmor gula tulpaner, för det vet jag hon vill ha, sa lilla gumman.

Idag kände hon sig lite piggare, hoppas nu att det får gå åt rätt håll. Hon behöver alla krafter hon kan få, så hon kan fortsätta slåss mot denna jävla sjukdom.

Micke har varit själv eftersom jag jobbat dygn. Så i går var han och svärfar ute på turné, de var ut och åkte, fikade, och avslutade med ett besök hos lilla gumman. Det är väl sjukt att en farfar ska behöva hälsa på sitt barnbarn på kyrkogården.

Idag har det känts som en riktig vårdag, suttit ute mot väggen, solen var varm, och tårarna rann. Jag fattar inte att det är vår igen, ännu en vår utan Josefine. Snödropparna utanför hennes fönster står lika orörda som förra våren. Dessa som hon alltid var så ivrig att plocka in till mig. Nu får jag plocka dem till henne i stället, och ställa vid hennes grav, i hennes Josefine mugg. Ska livet få vara så här?

Men jag gör så gott jag kan och försöker ta fram de goda, glada, roliga tankarna och trevliga minnen! Vi var till Magnus och Maria och fikade, det lättar upp, våra go ungar:)

Micke fick sin födelsedagspresent av mig i helgen. En försenad födelsedagspresent, som kom igår, vad det var? Ja, teknik nisse själv, ville ju ha en ny tfn, så det fick han såklart av mig:) Men välja det fick han göra själv;)