Ledig dag!

    De flesta har fullt upp nu, en del kanske även tagit semester för att hinna julförbereda. Julen är härlig, när det är som det ska. Fixa och dona, har jag verkligen älskat. Bakat, lagat mat, stått och slagit in de sista paketen, svurit över bränd knäck, samtidigt smuttandes på en glögg! Så var det i dåtiden! Men jag ska säga något faktiskt, som jag är glad över. Jag har tagit fram några tomtar:) Jag tycker om att titta på dem. De gör mig lite glad. Ett positivt budskap:) På bilden här under så ser ni Josefines och mitt jul landskap. Vi gjorde det alltid till första advent. Ja det syns att jag älskar tomtar. Det har jag alltid gjort. Detta är bara ett fåtal ur min samling! Sen har jag ju min största tomte, men han är ju framme året om, Micke ni vet!!En del har husbockar, andra hustomtar;);) Hm, jo men tomtar är nog bättre… iaf på att snickra:)

Nu är även trappen klar!

 

Men han hade ju förstärkning av Karlsson även här:)

 

I övrigt har dagen bjudit på fika med bästa Ulla, telefonsurr med goa, Lotta. Ja jag vet, jag är berikad med fina människor runt mig. Jag är så tacksam för det. Men likväl så känner vi oss ofta ensamma, den stora tomheten slår ju till mest hela tiden. Den tomheten kan varken vänner, nära eller kära fylla. Maria och Magnus kom och fyllde ut vår tid lite, samtidigt fick de käk, alla nöjda:):)Älskar er!

Dikt till tröst!

De som känner mig vet att jag skriver mkt själv, men denna dikt är en tröstedikt som jag fått sänd till mig.

Fast du inte ser mig
så är jag alltid där.
Någonstans runt om dig
i universums stora sfär.
För jag färdas över ängar
bärs upp av en vind.
Tittar till dig och flyger ner
och ger en puss på din kind.
Jag samlar dina tårar
och fyller på vår brunn.
Vars vatten blir till regn
som landar på din mun.
De tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får,
ha mig intill dig
närhelst du än vill.  
Men mamma, din kärlek
känns från jorden o ända hit. 
Jag säger stolt till de andra
små änglar som är här.
Titta - det är min mamma!
och hon håller mig så kär.
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus.
Som du ser om natten
när det släckts i varje hus.
För jag är den stjärna
som lyser stark och klar.
Jag är ljuset inom dig
som alltid stannar kvar.

 

Så älskad, så saknad!!!!

7 december!

I dag fyller kära lilla pappsen 67 år. Vi har nyss varit och fikat, hela högen! Han är faktiskt bara en lill gubbe. Jag brukar allt skälla på honom då och då. När jag ser att han bara vill sitta och pusta. Jäkla bråkstake säger han när jag skakar om honom ibland. Jag vet att mamma skulle säga, bra att du river i åt honom då och då! Jag vet att det är lätt att bli sittandes ibland, lite för mkt. Han är så ensam, men det verkar som vi lider mer av det än han själv. Han säger ofta till mig, nu låter du som mamma när hon var sur! (min mamma alltså) *fniss* verkar ha blivit min uppgift att tjata på honom. När han säger att jag låter som mamma blir jag bara glad, jag vill låta som henne. Envis som han är, så måste man tjata emellanåt, om jag låter som mamma så är det bara bra, då känner han sig inte ensam iaf. Det fanns nog inga som kunde busa så som pappa och Josefine. Aldrig ett vettigt ord fick de ur sig till varandra, bara tok och skratt. Det fanns absolut ingen som kunde få Josefine att skratta som morfar. Kanske fanns det ingen som fick morfar att skratta som Josefine heller. Kanske är det därför det inte skrattas mkt överhuvudtaget. Det gör ont att sakna…för alla!!!

Alla barnbarnen ( D. fattas) samlade sista julen…I dåtiden, hos mormor och morfar!!

Minnen gör ont…

Livets minnen!!!

Dagar som går!

Den här veckan hade jag den stora äran att få träffa en liten söt kisse kille. Ja inte vilken liten kisse som helst, utan min vän Lena och Lasses lilla Tusse. Oj oj, vad söt, så liten. Vår Karlsson var inte kattunge länge. Jo han är ju det, men inte till växten. Han är en riktig stor, ståtlig, mest Main Coon grabb. Han kommer bli stor som ett lodjur.Han tycker om att ligga såhär på rygg med tassarna sträckta. När vi lyfter honom är han som en trasdocka, så det har han efter ragdoll, de är ledlösa, typ!  Det var kul att träffa Lena igen, jag förundras över att hon ändå är så pigg, trots hennes jobbiga höst, med alla sjukdomshistorier, operationer och långa lasarettsvistelser. Envishet är bra! Sen är det ju så, att de flesta människor som har olika sjukdoms tillstånd, de är de, som oftast, orkar kämpa i det tysta. De människorna är  även om de inte är nöjda så klagar de sällan, för det hjälper ju inte! Det gällde Josefine, mamma och det gäller Lena. Starka personligheter och en vass inre styrka. Se på fan glöd heter det! Men hur gärna än Josefine ville fortsätta sitt liv, så var hennes glöd inte längre med! Reserv krafterna var förbrukade, glöden slocknat. Hur skulle glöden kunna finnas kvar? Som hon kämpat, lilla älskade ängla skatt! Så har vi då andra advent i morgon. Ingen snö än i sikte, kom ju lite fjun i veckan men försvann snabbt. Nu får det komma lite och lysa upp de becksvarta dagarna. Finns ingen energi någonstans just nu! Projekt trapp blir det i helgen. Det får han att jobba med, min snickare;) Älskar dig!

  Jag läste något igår, det handlade om att dela svår sorg, jag tog till mig det som stod. Jag kände igen mig i så mkt. Jag pratar till Josefines foto, ngt jag måste, och vill göra, varje kväll. Jag summerar dagen, berättar för henne vad som hänt, hur min längtan är, hur mkt jag älskar henne. Varje dag. Jag gör det för jag tycker att det känns bra för mig, med “vår” egna stund. Just det jag läste igår. Allt stämmer som om det var jag själv som skrivit det. Josefine betydde så otroligt mkt och var så nära, sorgen blir så svår. Det har blivit ett stort tomrum som vi inte vet vad vi ska fylla med. Jag har svårt att förstå att livet bara går vidare, utan Josefine. Hela vår värld har ju stannat upp. Ändå rullar allt bara på..Konstiga känslor, konstiga tankar, ja jag är nog rätt konstig, men det bjuder jag på!

Josefines låt för alltid!!

Den gör så ont att lyssna på, varje minut kommer tillbaka av hela begravningen, ändå vill jag lyssna så ofta på den låten, om och om igen. Det är så mkt Josefine i den…Åh vad vi saknar dig vår älskade trollunge, du modiga lilla vän….Du var för god för det här livet….Älskar dig alltid….Vårt vackraste minne..

1:a december.

Härligt nu när november skit månaden över. Jag kanske är tokig men en liten bit ångest har släppt kramen om mitt hjärta. Inget mer hann hända, denna otäcka månad. De flesta vet varför jag hatar november månad. Hade min första lung kolapps, november 06, mamma gick bort november 07, Josefine gick bort november 08.

Här är bilden på mig, nyopererad i “lungfan”. Försök att låta bli att titta på den otroligt sexiga landstings utstyrseln, försök, fast det är svårt;) Jag var lite trött ngn dag, men ingen större smärta hade jag. Josefine tyckte det var jätte läskigt att jag var sjuk. Själv låg hon titt som tätt så sjukhus, men oroade sig aldrig över sig själv. Men när någon annan var sjuk mådde hon så dåligt över det ,och oroade sig så. ( Så Birgitta här har du kortet där ser du/ni hur de opererade från sidan,) Detta var september 07, efter den operationen fick jag då den stora nervskadan, den som förstört så mkt för mig, lungfan!!

Jag hann med en fika med Ulla idag, då vi var på plats båda två. Åt smarrig kladdkaka med grädde, vi sa att det är ju bra för midjan, men åt fel håll;)Ulla skulle nog egentligen blivit konditor, ingen bakar som henne!!!

Varit in på personal möte ett par timmar, nu på em... Vi bjöds på smörgåstårta av chefen eftersom det var sista mötet innan jul. Det var så gott, tack tack! Idag har mattan till trappen kommit. Det blir bra för Micke att ha lite att göra, för i helgen börjar jag mina dygnspass. Det kommer bli varannan lördag, 08 till 08 på söndagen. Jag får se hur jag tycker det fungerar. Lovade att jag skulle prova.