En helgutflykt!

Ja vi spendrade helgen i Eskilstuna, det är alltid skönt att ta ett break hemifrån ibland. Den här helgen i dåtiden, brukade vi åka iväg med syster och man för att julshoppa. Oftast blev det till Örebro. I nutiden blir det ju inte så, för inget är ju som det ska, och blir inte heller igen. Men vi åkte iväg nu bara för att äta lite gott och kika runt lite. Om sanningen ska fram blev det ngn liten julklapp också.

I går var det ett år sedan Josefines begravning. Det spelar liksom ingen roll var vi gör, var vi är, tankarna är alltid med, och tar plats hela tiden.

Vi var på bio i går kväll, bröloppsfotografen. Filmen var klart sevärd. Den handlar om överklassen, om arbetare, och känslor över att vara den man är, eller inte är! När döden kommer är vi alla lika, hur vi än är, och vad vi än vill vara!

När man ser på film så får man iaf släppa andra tankar, det känns så härligt, att bara fokusera på nuet. Den här veckan är ju adventsveckan, det betyder för övrigt inget särskilt mer än att ljustakar och stjärnor ska fram. I dåtiden, när barnen var små hade jag fullt upp att fylla deras paket kalender, så roligt det var. Vad mkt jag hade att pyssla med till advent. Vi bakade pepparkakshus, gjorde tomteland, droppade stearin, så mkt, och allt var bara jättemysigt.

En dag finns bara minnen kvar!!!

Dessa minnen vårdar jag ömt, tar fram dem och gläds(samtidigt som jag gråter) över att våra barn alltid fått riktiga bulleby jular. Tillsammans med alla nära och kära!

Kommentar inläggen tar jag nu bara emot via adress, detta pga att jag fått en massa spam hit. lenapettersson91@jozzan.com (era tankar är ju iaf riktade till mig:) av er som gör inlägg av en mening:)

Fredagsmys!

I går fm var Maria med lilla Isak hem till mig, gullungen, han har blivit så stor kille. Men vad fjollig man blir när man själv inte haft småttingar runt sig på ett tag. Det känns som om det var i ett annat liv som jag själv hade små barn. Därför är det så roligt att träffa Maria och se hur jag själv var, en gång i tiden.       ( Isak ger tummen upp till Karsson, så go….Isak alltså:)

Jag blev full i skratt när jag upprepade mammas ord som hon sa till mig när jag var en ung mamma. Oj kan han sitta på det kalla golvet?, nej men sätter han inte i halsen då? Matar jag för fort eller sakta? Akta så han inte slår i huvudet, akta så inte Karsson blir för hårdhänt..*Fniss* kunde höra mamma skratta åt mig. Tänk vad jag tyckte hon var dryg när hon skulle tala om och oroa sig hela tiden…Mamma jag förstår dig nu! Ja, tiden känns avlägsen sedan vi hade småttingar. Då när jag var en lycklig små barns mamma. Jag älskade den tiden, inget kändes jobbigt (fast det var det många, många gånger.) Men jag fixade allt. Ja inte bara jag förstås, Micke och jag, vinnar teamet;)

Här är Magnus som liten kille, en mer lätt skött unge fanns inte. Glad och nöjd jämt. I helgen är våra ungdomar hustomtar här. Älskar er!!!

 

Våra fina underbara barn, var så glad att ha en av var, storebror och lilla syster. Så skulle det  ju vara hela livet. Så blev det inte! Vi skulle ge vad som helst för att få tillbaka Josefine, vad som helst.

En liten tripp!

Vi känner oss nog alla lite trötta och glåmiga nu, utan sol så länge. Ulla raggade med mig och sin dotter Helena och Ullas väninna Karin till Åsby handelsträdgård idag. Hon tyckte vi behövde damma av oss, så rätt;) Det blev en trevlig lagom utflykt. Där finns ju hur mkt som helst att handla om man har lust. Det blev iaf en blomma och ett carpe dium hjärta. Sen fikade vi med förstås, det var ju egentligen det som var det viktigaste. Kul att träffa Helena också, saknar stunderna så när hon och Josefine träffades. Betydde så mkt för Josefine och oss att ha Helena, alltid! 

Var även upp till köttboden där och inhandlade deras goda pölsa och isterband:) Isterbanden står och fräser nu så det blir middagen ikväll. sen ska vi till Avesta och beställa och hämta matta. Jag jobbar em i morgon igen sedan är jag ledig till måndag. Igår var det en sådan där dag på jobbet då allt bara kändes åt helvete jobbigt .När jag blir stressad så blir det akut ångest alltså. Jag klarar knappt av stress längre, blir helt psyko av det. Men det är ju så, på ett jobb måste man hjälpas åt, det är mitt måtto, tyvärr tycker inte alla lika…..då blir det drygt, och det känns som man bara trampar vatten. Som tur är så är de dagar då allt känns bra med jobbet övervägande….men så kommer det sådana piss dagar då inget känns som det fungerar. Då önskar jag att jag jobbade på ett lager…ensam….hela tiden! men men vet ju att det blir så ibland, jobbet älskar man väl inte alltid, alla dagar??  

Regn och tårbak!

Regn, regn, regn, det sägs att när det regnar så gråter änglarna. Jag hoppas att det inte är så, för i så fall skulle vår ängla skatt vara mkt ledsen, det vill jag inte. Fast egentligen behöver jag inte oroa mig för det, hon har ju mormor och de hittar alltid på ngt bus, så jag släpper tanken….släppt!!!!Nu är det bara en och en halv vecka till advent, fattar inget! Var tog augusti, sept och oktober vägen? Eller hela sommaren, hela detta året? Vad gjorde jag då? Jag tror att jag drabbats av ngn form av minnesförlust, vet sjutton knappt vad jag gjorde igår? Konstigt känns det, men kort minnet vill liksom inte hänga med mig.Vem fan vill det förresten:/ Nu har jag ju inte så mkt spännande att komma ihåg, men ändå, tokigt känns det. Trappen är numera avklädd så det rullar på. Micke har lite ont i händerna och ryggen, men det kostar på att ligga på topp;) I helgen åker vi bort så då får han vila sig lite. Vi tar en sådan där lite avkopplande helg, som vi gör ibland. Är ju det enda intresse vi har, små utflykter. Jobbar em idag med. Nu på morgonen har jag bakat ett par sortes kakor. Inte för det behövs utan för att jag ville det. Kakbak har alltid varit min lilla terapi. Andra kanske stickar eller syr, jag bakar. Men inte ens kakorna går åt här hemma längre, när inte Josefines kompisar är här och fikar, så mkt som är annorlunda. Jag bakade ökensand och judebröd. Till advent bakade jag och Josefine alltid det och lussekatter. Nu får jag baka själv och det blir inte ofta jag gör det. Älskade att baka förut i dåtiden, men i nutiden, känns det bara tomt, som allt annat. Kära syster kom och provsmakade innan hon for till jobbet, trevligt! Pappsen är också hemkommen. Så han hängde på. Han ser och verkar piggare än han var förra gången han kom hem. Allt hänger nog ihop med hans hjärta, hoppas nu när han medicineras ordentligt, att det får vara lugnt nu på sjuk fronten, han har massor att ta igen i styrka. Pratade i tfn med min vän Lena;) så glad att hon är piggare. Nöffade ingen gång alls nu;) Hon har ju en liten Tusse bebis som underhåller henne och gubben nu;) Mysigt. Måste komma och titta när vi får till en dag. Nu klappar jag igen här för i dag, jobbet kallar!

Karlsson har blivit kräsen, nu duger bara färskt vatten, direkt från kranen:) Tokskallen!

Lite av allt!

Varit ledig i helgen. Igår var vi till Västerås, där vi inhandlade lite prylar till vår renovering. Vi har börjat med trappen upp till övervåningen. Vi och vi (mest Micke) men jag kommer med små glada tillrop då och då;) Tänk vad många som varit här under alla år, och alla har sagt fy vilken läskig trapp;) Mamma och svärmor var livrädda då vi hade barnen små och hade sovrum på övervåningen.De drömde mardrömmar om vår trapp då. Tänk när Josefine var liten, innan vi byggde till nedervåningen, vi gick med henne på ena armen och bar droppställningen i den andra, utför denna skräck trapp. Idag kan jag förstå att de var oroliga. Mattan ska iaf väck på trappen nu, och ersättas av en nålfibermatta i ljus nougat. det blir nog riktigt fint.

Micke har lite att göra, tur att han kan det mesta:)

Finns det något snyggare än en karl i snickar brallor;) Nej det gör det inte! Gillar det lite skitiga, inga slipsknutar här inte;);) Sedan ska vi lägga nya mattor i två av rummen uppe….ja jag vet, vi har alldelens för många rum..Idag har vi varit till pappsen på lasarettet, han har varit där en vecka igen nu, det mesta på det lasarettet är verkligen under all kritik. För det första har pappa nya läkare varje dag, ingen är påläst och ingen vet vad den som var läkare där föregåeende dag har gjort. Prover tas men blir inte uppföljda som de ska. Läkarna verkar inte ha ngn dialog med varandra, utan 2 lika undersökningar kan göras dagarna efter varandra, pga dålig kommunikation dem emellan. Den enda som blir lidande av det är patienten, en jävla massa onödigt väntande hela tiden. Vi ser allt eftersom vi varit med i vårdsvängen en massa år. Vi ser hur vården håller på att urholkas. Idag ska man helst ha egna försäkringar och kunna betala för sig, för att man ska få en proffsig bra vård, sorgligt men sant! Tänk om pappsen hade lyssnat på mamma när han starade sin firma, hon ville att han skulle ta en privat försäkring så de skulle få hjälp när de behövde….Men då var pappa ung, frisk och trodde nog aldrig att han skulle bli sjuk, så det var bara bortkastade pengar tyckte han…då! Men det är ju så, när man är yngre tror vi att vi är odödliga, så är det ju. Köpings vägen är läskig det är bara kurvor hela vägen. Jag är alltid rädd att vi ska få en älg på motor huven, läskigt. Magnus hade uttryckning i går, på en älgolycka.Det hade varit en våldsam smäll, för älgen delade sig på mitten, hva otäckt….

Här är det katt boxing som alltid!!!

Brev från dialysen.

  Vi fick under tråkiga omständigheter träffa en tjej och hennes familj. De kom att beröra oss alla. Det var ni. När Josefine fnissade, skojade och skrattade spred sig en värme som nådde ända in i våra hjärtan. Trots allt som Josefine var tvungen att gå igenom, utstrålade hon den där starka livsglädjen, och alltid mer er tryggt vid hennes sida. Omtanke, värme, ödmjukhet och en stor portion humor lyste om er fina familj. Att tomheten ni känner nu är stor kan vi bara ana. Våra tankar går ofta till er och Josefine. Varma hälsningar dialyspersonalen Västerås.

Brev från Inger (lärare på mellanstadiet)

Det är mkt svårt att i ord uttrycka den sorg som jag känner över att Josefine inte längre finns i livet. Däremot har jag mkt lätt att beskriva den beundran jag känner för hennes mod, livsvilja, och sätt att sprida glädje. Under mina år som lärare har jag träffat många elever på alla stadier, men aldrig någon med så mkt inre styrka som Josefine. Vi gladdes också åt hennes humor och förundrades över att så många goda egenskaper kan rymmas i en så liten kropp. Det kändes då och det känns kanske ännu mer nu idag, som en stor förmån att få ha lärt känna Josefine./Inger Olsson

Jag kommer nu att stänga asken med dessa minnen, kort och brev. De får vila tillsammans med Josefine nu. Vi fick låna en ängel som spred sitt ljus i vårt liv. Inte bara vi, utan alla. Jag är så glad att alla dessa fina ord fick Josefine hela livet höra, dessa ord som en del bara blir tilldelade när de inte längre är i livet. Josefine visste hela tiden hur älskad hon var, av alla. Hon visste, hur stolta vi var över att få ha henne till vår dotter. Vi sa ofta när hon var fundersam över sitt handikapp. Hon funderade hur allt skulle varit om hon  varit frisk. Vi sa att men då skulle du ju inte varit den Josefine som vi har. Nej det är klart sa hon, äh jag är nöjd med mig själv, det ska alla vara sa hon….klok som alltid…..vår älskade unge, vad du fattas oss, hela tiden, alltid, i evighet, en tomhet som inget någonsin kan fylla…..Älskar dig, då, nu för alltid….

Brev från Karin (i granngården)

Fortsätter med några underbara brev till vår ängla skatt, vill på något vis för alltid lägga ut dessa i cyber-rymden, kanske Josefine läser dem i sin himmel. Lilla gumman kan inte lägga ut alla, men alla är lika fina. När jag har lagt ut de som jag orkar, kommer asken med alla brev och kort att knytas med ett rosa band. Kanske för att ta fram igen någon gång någonstans, den som lever får se.

Detta skrevs av tanke att det skulle komma som minnessida i tidningen. Men eftersom Karin skrev det i direkt form till Josefine så kom de inte med, de ville att hon skulle omformulera brevet,( då fick vi det i stället)

Du lilla Josefine. Jag saknar dig. Det har blivit så tyst och tomt i backen där du brukade komma åkande. Du föddes ungefär ett år efter det att jag flyttade till kallmora. Som nära granne har jag följt dig, dock på lite avstånd under alla åren. Du hade en svår sjukdom, men var alltid glad och pigg. Du var en modig liten tjej, du hade även en stark inre styrka. Tröstade andra som var ledsna, trots att du kanske var ledsen själv. Du höll alltid modet uppe, fastän du åkte in och ut på många lasarettsvistelser. Trots många besvärligheter var du alltid så positiv.

Du har varit beundransvärd under alla dessa år. Troligtvis gener från din familj, för du har alltid haft en underbar familj, som ställt upp både dag och natt. Alltid när du behövt deras hjälp, de har alltid först och främst sett till att du mått och haft det bra. Dina mor och farföräldrar har också alltid bott och funnits i närheten, och du har kunnat åka till dem när helst du velat. Detta måste ha känts både varmt och tryggt, i en värld som många gånger är både kall och hård.

Sista gången du åkte in på lasarettet, kom du inte tillbaka till oss i Kallmora, som du alltid gjort förut. Du gick för att träffa mormor, som hade gått före dig och som säkert väntade på dig med öppen famn. I en skönare värld, där inga handikapp sorger eller bekymmer finnes.

Du var för god för den här världen. Tack för den tiden du funnits hos oss, i vårt Kallmora. Sov gott lilla vän/ Karin Fjellman