Lördags tankar!

 Sitter här med mitt kaffe, Ingela, Kjelle ljuset brinner, åh förundras över sådana människor.Människor som jag knappt kännt som bara helt plötsligt finns, och finns hela tiden.. Det är så konstigt, de man trott stått en nära förklarar att de inte orkar stötta mig för de har full upp med sitt eget, så de orkar inte:/ Ja det är inte många, men ngn. Det värsta är tycker jag, att jag så många gånger släppt allt för att finnas för denna ngn. Men men, nu har jag lärt mig något iaf och det är att se lite djupare i mina kontakter, och sålla ut vilka som ska få min omsorg…Men ja besviken blir jag, men nu är det över, lägger inte energi på det alls. Ja så blev det ju som det blev ändå. Jag är vaccinerad mot svinsjukan. Hade bestämt att inte vaccinera mig, jag menar varför skulle jag???Men jag föll väl för grupptrycket eller ngt. Nej då ,jag resonerar som så, skulle jag bli sjuk av sprutan så då är det väl så, jag menar vad har jag själv att vara rädd för??? Nej inget är jag rädd för längre, inte rädd för något som bara gäller mig själv…Efterom det tydligen är en risk att man får en sju jäkla hosta, så tog jag sprutan, min lungor håller sig nog inte på plats om jag får den lungpåverkan. Vill inte utsätta mina kära för att se ngn i respirator igen, det räcker nu. Sedan ska jag ju till uppsala igen, för att lägga in elektroden i bröstkorgen i stället, måste vara frisk då! Måste även tänka på pappsen, han får inte ta sprutan nu eftrsom han var/är så dålig, lilla pappsen måtte det ta bli ngn ändring, så slut på sina krafter, så jag blir så rädd. November och lungor, hatar den kombinationen bådar inte gott… I går var mostrus lilla Tildus här och fikade, stumpan gjorde ett besök från huvudstaden där hon numera bor ett tag, härliga energi knippe, blir glad av henne!!Josefine och Matilda som små pinglor! Ja egentligen hade jag ju från början sagt att jag skulle blogga till det gått ett år…Men jag upplever det ändå bra att få skriva, eftersom jag inte har talandet för mig, inte om mina egna känslor iaf. Så den som lever får se, om jag fortsätter…Min blogg har ju gett mig fina människor, det tänker jag ofta på. Min lilla ängla skatt kommer aldrig tillbaka. Tänk att man kan känna sig så ensam, så ensam, fast jag har alla mina kära ibland mig.. Ingen kan någonsin fylla det tomrum hon lämnade i mitt hjärta. Det har gått ett år, jag säger det igen, det kommer aldrig kännas bättre, vad fan ska kännas bättre? Utan det är bara så att vi måste lära oss leva med det, så fråga aldrig om det känns bättre, det gör det inte, aldrig…..  

Tack för all visad kärlek

Så var gårdagen, årsdagen avklarad. Det var en jobbig dag, vi kastades tillbaka i tiden och varje timme gjorde ont. Men det som värmde våra hjärtan var alla kärlek från våra vänner, nära och kära. Små presenter vid Josefine, blommor och fina ljus och lyktor som ni ställt dit. Ingela och Kjell den fina ljusstaken brinner, vi tog hem den, som det stog, och versen behöver vi läsa varje dag,och den står nu hemma på köksbordet. Jättefin:) Underbara människor, är ni alla därute. Kerstin kom hit med en vacker bukett, hon hade varit till Josefine och mamma med blommor också. Vi kunde inte tala så mkt för vi grät båda två, det gör så ont....Magnus och Maria, syster, farmor och farfar kom också hit. Tack för att ni delade vår dag och kväll.

Prästen, Jörgen Eriksson som höll i begravningen ringde. Han ville höra hur det gått för oss, vi pratade lite om hur allt har blivit. Hur vi fungerat. Vi tycker att det var fint gjort av honom att höra av sig till oss, just denna dag. Han är en så trevlig, enkel präst, inget tjafs om guds vilja och annat trams!

En kärlek när den är som starkast.

Kerstin

Josefine ,mamma och farmor.

Josefine och gammelmormor Margit!

Dessa kvinnor har Josefine alltid haft närmast sitt hjärta....

Vår älskade Ängla Skatt!!

Inga ord kan idag beskriva känslan, inga ord kan idag beskriva ångesten, inga ord kan idag, mer beskriva sorgen. Idag är det årsdagen, sedan vår älskade lill gumma åkte till änglarna....Vad är ett år???Ingenting, absolut ingenting. Fler ord behövs inte..

Vi fick låna en ängel som spred sitt ljus i vårt liv, i varje andetag, i varje minut.

Så älskad...Så saknad, för alltid!!!!!

www.jozzan.com

Alla helgons dag!

Ja det var nog bra att vi skippade kyrkan. Syster och hennes svärmor var dit, fick representera oss! Både syster och jag bara grät sedan när vi pratade. Min gamla engelska lärare, Karin Lundell var det som tändade Josefines ljus i kyrkan. Det räckte att komma till Josefine och se alla ljus, saker och brev hon fått från så många, många som saknar henne. Tårarna flödade i skymningen.Tack till er alla, som hälsat på hos Josefine idag, det värmer! Sen måste jag bara få säga vilken godhjärtad vaktmästare vi har i Norbergs församling, T, alltid lika ödmjuk och omsorgsfull. Betyder så mkt.

Mamma lilla mamma, också så älskad och saknad. Aldrig mer blir något sig likt utan dig och Josefine. Jag hoppas ni har det bra, och att tiden hos er inte är lika lång som här, för oss!!!Älskar och saknar er alltid!!

Jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.
Alla sover nu, alla utom jag.
Jag hör änglars steg på vårat tak.
Vi har haft sån tur, som många goda år.
så många chanser, som en männ'ska kan få.
och mitt hjärta har fyllts av stillhet och frid.
något tändes i natt, som räcker ett liv./ P.J

Någonstans är vi alltid tillsammans...

Vår lilla vackra ängel i bland molnen, så älskad, så fruktansvärt saknad, av alla du hade runt omkring dig.....Idag som alla andra dagar brinner ljuset för dig. Ljuset som du alltid spred omkring dig. Är det då så konstigt att våra dagar blivit så mörka.....ingen lyser längre, som du alltid gjorde. Älskade saknade ängla skatt!!!

Dagar som går, kommer aldrig tillbaka!

Ja så var det helt plötsligt de sista dagarna på oktober då..Fattar inte var dagarna tar vägen. Det har varit en jobbig vecka, höstlov, då inget är som det ska då heller..Det händer så mkt runt oss hela tiden, vi hinner liksom aldrig andas känns det som. Livet har många överaskningar kan jag säga, och i vårt fall sällan glada.Har varit lite mkt i veckan men inget jag lägger ut här. Sen är ju jag en grubblare. Allra helst nattetid då det känns som jag måste lösa hela världens problem. Visst är det konstigt att nattetid, då växer allt och blir så stort, även det minsta problem. Jag önskar jag kunde ta ur hjärnan och lägga den i skafferiet ett tag;) den gör iaf inte så stor nytta, bara full i dryga tankar. Men det är ju klart, då skulle jag ju bli av med alla minnen också....det vill jag inte, ja,ja den får väl sitta i ett tag till då:)Jobbar heldagar nu torsdag och fredag  det är skönt, tankarna hinner inte jäklas så mkt då. Vi funderar på att grejja ngt här hemma, men den lusten hinner aldrig komma eftersom livet rör på sig hela tiden, svårt att finnan ngn motivation. Det är många frågeteckan nu i vårt liv. Sedan vill jag bara säga....Pappa kom hem för vi längtar efter dig...