Till minne av Josefine Pettersson

Alla vi här på dig tänker.Högt uppe i himlen du blänker.Vi saknar dig så.Klart vi ses i det blå.Men ändå vill vi bara ha dig här.För du var oss så otroligt kär.Så du vet så tänker vi alla på dig.Hoppas du ler och ser ner på mig.Du saknar säkert din mor, far och bror.Men du har ju nu träffat din älskade mormor.Vila i frid med stjärnan bredvid/ av Denice Backman, nov 08.

Den här jättefina dikten fick vi på Josefines begravning. Denice ville inte att vi skulle läsa upp den, men den är för alltid bevarad, och jag gråter alltid när jag läser den. Denice är alltså min goda vän Evas tös, och syster med Robin och Rasmus. Robin som var Josefines första dejt:) De är uppväxta tillsammans. Nu hade jag inget kort på Denice..Men hon har alltid funnits med,först i bakgrunden, sedan nu när hon var äldre så var det hon och Josefine som mest chattade med varandra, killarna drog på andra öventyr;)Josefine gillade att prata med Denice, de diskuterade mkt hundar och djur som både Josefine och Denice tycker om, förresten kom Josefines kanin, Pellan från Denice, hon hade mamman och pappan::)

Robin och Josefine....

Ja som alla förstår sitter jag och går igenom den stora mängden brev och kort som kom till oss efter Josefines bortgång, fina omtänksamma brev som återigen blir våta av mina tårar!!!

Höstlov i år!

Förra året vid den här tiden låg vi på iva. Josefine hade gjort lite framsteg och de trodde att hon skulle fixa det. Nu blev det inte så. Gråter vid tanken på att det nu är höstlov. Gråter av tanken att så många år har Marie från sågmyra tillbringat höstlovet här hos Josefine.

Gråter av tanken att nu finns det bara ett stort tomrum och en tystnad som får nackhåret att resa sig på mig. Vi har alla fina minnen, men kan liksom inte glädjas åt dem än, det kanske kommer. Men just nu är alla minnen bara jobbiga.Senast igår pratade jag och Micke om hur vi ska kunna ta oss vidare, det känns som en omöjlighet. Allt vi tar oss för, känns det liksom att vi gör bara för att få tiden att gå. Gå vart då? Vi väntar ju inte på ngt. Bara på dagar som ska ta slut. Men herregud människa gå och prata med någon du sitter fast, tycker säkert många, utan att våga säga det! Neeeej jag ska inte prata med någon, det är som det är,thats it!!Det känns extra hemskt nu när årsdagen närmar sig, jag vet att vi kommer kastas tillbaka i tiden och åter uppleva varje jävla minut. Tack mina nära vänner och släkt för att ni finns,det har verkligen visat sig vilka som ärmina riktiga vänner.De som stått pall när allt har rämnat. De som inte gjort det, sörjer jag inte, har tryckt på delete knappen. Tänk om jag ändå kunde göra det med min hjärna också!

Kärlek!

Vaknade till en tung dag, det här vädret trycker ner en i skorna helt. Jobbade lång pass igår, så idag var jag ledig. Dagen har ändå rullat på. Var över och köpte hem lite bebismat till Karlsson. Bebis och bebis, vad han växer, han kommer bli stor som ett lodjur, fast just nu är han nog mest ett odjur, iaf för Frida. Han har helt tagit över makten här hemma, Frida har inget att sätta emot. Vi måste dela på dem emellanåt så Frida får lite ro. Hon den gamla tanten, orkar ju inte med såna busungar längre. Hon fräser så vi tror hon ska storkna. Tufflan. På em åkte vi över till gullisarna, Magnus och Maria. Vi bjöd dem på mat, käkade sallad och pizza, som vi beställde. Magnus har ju börjat som brandman nu  igen och denna vecka har han jour, och får hålla sig hemma . Jag är ju förstås orolig när han vill ha det som yrke, livrädd att ngt ska hända, det är jag alltid....Hm, han borde bli florist i stället;) eller kontorist;) Ja ja, man får lära sig, så är det. Jag vet ju att allt har blivit så mkt värre sedan vi miste Josefine. Magnus är ju liksom det enda vi har kvar...Livrädd...jämt! Såg i affären att det är så mkt halloween spektakel som säljs, jag kan ju inte förstå att det har blivit så populärt, gillar inte det, och har aldrig gjort. Som jag sagt ingen kyrka för oss på lördag, finner ingen anleding att gå dit. Micke och jag delade den uppfattningen direkt. Han där uppe, som vissa tror på, han har inte gjort annat än jävelskap emot oss, så ingen ska komma och fundera varför vi inte går dit...Never, never, Josefine fick den vackraste begravningen, det gjorde vi av kärlek till henne, inte för att vi är troende. Änglar kanske finns, det tror jag, men de har inget med gud att göra!..Säger som pappa, han har skitit i det blå skåpet lite för många gånger, ja inte pappa alltså;) men hans uttryck över allt som han är förbannad på!  Vi fick låna en ängel som spred sitt ljus i vårt liv!!!!

Blandad kompott!!

Ja denna vecka har gått i föreläsningarnas tecken. I tisdags hade vi föreläsning om dokumentation, personligen gav det mig absolut noll..En jurist som står och pratar om lagar...När jag behöver veta en lag, så googlar jag på det, enkelt. Det han pratade om kan ingen människa ha koll på...I går var det dags igen, denna föreläsning handlade om kognetiva hjälpmedel och det gav mer. Det är ju detta vi arbetar med, att försöka få våra brukare/omsorgstagare att bli mer självständiga. En fika med Lotta innan satt fint, och var trevligt förstås;)

Annars så i går förmiddag var jag först en sväng till Ulla, var ett tag sedan vi sågs. Dels har hon varit sjuk, sedan har hon varit hos sin dotter Helena och hjälpt henne i ordning i Linköping:) Vi tittade på kort därifrån och åter igen tänker jag, detta fick vi och Josefine aldrig uppleva. Första egna lyan. Tänk när lilla gumman fyllde arton och hon fick sitt eget konto och sin egen bankdosa. Hon var så glad och hon hade redan börjat titta på möbler som hon ville ha. Vi pratade mkt om det här med flytt. Hon ville bo själv och ha hjälp av assistenter. Men hon ville nog bo hemma varannan vecka. Det hon alltid pratade om var, vart hon ville bo. Det var vid tingshusparkens radhus, de där färgglada, hon sa alltid, där vill jag bo!!Varför fick det inte bli så??? Jävla liv.....

I går kom även inbjudan till kyrkan, på allhelgona. Som såklart resulterade i förtvivlan och gråt. Vi går inte dit, tänker inte utsätta oss för det. Vi vet att vår ängla skatt är borta, utan att höra prästen läsa upp hennes namn. Lilla gumman hon förstår nog oss precis, att vi inte orkar gå dit, det är vi övertygade om.

Sedan bara måste jag berätta något roligt. Jag vet att jag inte ofta har ngt roligt att berätta, men livet är ju inte roligt nu heller, så...Men hur som, så var det mkt, mkt roligt i går kväll:) telefonen ringer och det är Lena:):)Jag känner mig lite morsk idag och vi är ut och åker, tänkte komma och titta till er och se Karlsson. Oj vad glad jag blev, fram med pannan på med kaffe. Kändes så bra att få krama om henne ordentligt, var ju så längesedan. Jag ser det som ett gott tecken. Nu får vi bara hoppas att det fortsätter att gå framåt. Ett steg i taget, jag hejjar ivrigt på! Jag bara förundras..hur kan människor klaga så mkt på skitsaker, när vissa får kämpa för att kunna leva!! Alla behöver vi tänka till lite innan klagosången skallrar. Jag har iaf slutat lyssna, klagar inte heller för skitsaker, livet är för kort för det....

Styrkan finns i vårt inre!

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka
att skratta
att hoppa högst
eller vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
att ta del av den
att falla till botten och slå sig hårt
att alltid komma upp igen
Att vara stark är
att våga hoppas när ens tro är som svagast
att se ett ljus i mörkret
att kämpa för att komma dit./ okänd

En tanke till dig Lena, hoppas vi ses snart!!! Tänker osökt på dig också, när det gäller styrka….

Frosten en försmak av vinter!

(Josefine börjar lekis –96)

Sitter och tittar ut här över åkern och skogen, det är alldelens vitt av frost. Två rådjur går och krafsar lite vid åkerkanten, letar väl efter ett och annat äpple. Ja nog bor vi rofullt allt, lite väl lugnt vissa dagar, sådana här då jag börjar jobba vid middagstid, ensam hemma. Funderar på hur livet är ändrat, så fruktansvärt ändrat. Oj vilken fart det var på mornarna när Josefine skulle iväg. Väckte henne vid 06.30 för att hinna med alla morgonbestyr, mediciner skulle ges, pumpen skulle göras i ordning. När klockan var som nu 08, kom skolbussen. Jag fick en puss och kram, och jag ropade ha en bra dag efter henne, när hon susade upp över vägen för att invänta bussen. Min stora flicka.Alltid lika lycklig över att en ny dag börjat, en ny skoldag.

Om jag inte jobbade då hon åkt iväg, så körde jag igång med att fixa allthär hemma. Jag njöt då njöt av lugnet och tystnaden, att få göra allt, när jag var ensam en stund. Nu då?….får inget gjort, för jag vill inget göra….tystnaden, hatar den. Finns liksom ingen energi, snart ett år!….vad är ett år?? ingenting…

Mina älsklingar som små knattar, älskar er……..