Alla känslor på samma gång!

 

Fy vilket rusk väder det har varit hela dagen, vräkt ner, tur det inte var kallare då hade vi väl fått en meter snö i stället..Nej tack..För övrigt tycker jag som många andra att det är en jobbig tid som ligger framför oss. Mörkret som kan kännas skönt att få kura in sig med, känns nu bara för jobbigt.  Denna helg förra året vill jag slippa tänka på då vi hamnade på iva, men likt fan så är det det som finns i skallen på mig….vill inte höra talas om dessa datum, inte om något…Hatar, är ett starkt ord, men oktober och november är raderade i min hjärna, vill inte ha dessa månader…Så nu har vi mars i stället:) oj vad skönt det känns:) Låtsas ja det har jag blivit en mästare på, låtsas ofta, är jag ännu bättre på..Ni fattar inte vad jag menar, jag vet…det gör inte jag heller!! Jag har haft en trevlig jobbar dag trots allt, jag har alltid trevliga jobbar dagar fast på olika ställen. I mitt jobb så är ju ingen dag den andra lik, denna dag var lite drygare än vanligt, men vad gör det när man har så trevliga och härliga jobbarkompisar.

Ja alla inom omsorgen är mina jobbarkompisar;) har massor;) När vi haft det stökigt runt oss och jag och min jobbarkompis känner oss trötta och sötsugna, så där som man blir just när man inte har något sött att sätta tänderna i….Då ringer jobb telefonen…Hej sätt på lite kaffe så kommer jag med nybakad rulltårta…..Oj vilket fart det blev på oss. In kommer Lotta med en underbart god rulltårta som vi slukar, tack Lotta!!!’

Är jag glad eller är jag glad???? Jo jag är jätteglad att få ha den förmånen att jobba med dessa härliga tjejjor..Vi har så trevligt, så man har aldrig bråttom hem..Har ju ingen längre här hemma, som väntar otåligt på mig. Lilla gumman vad tomt det är att komma hem och inte mötas av ditt skratt, ingen telefon som ringer på jobbet bara för att du vill berätta om något roligt som hänt i skolan, som du bara bubblar av glädje av att få berätta. Livet har blivit så tyst

Micke väntar nog på mig han med;) men inte lika otåligt! Men han väntade idag med tända ljus och lite fredagsmys, jag uppskattar det, min trygghet i livet,  och den bästa pappan jag kunnat valt till mina barn:)Att sedan livet jävlas med oss kan vi tyvärr inte råda över!!!

Ny morgon!

 

Åh va jag hatar dessa mornar. Trivs jättebra med mitt jobb, men jag vill gå och jobba när jag vaknar, gillar inte att vänta in em. nej …direkt…dagtid då mår jag bäst. Dessa tomma mornar göder min ångest. Är ju så att jag är en mkt morgonpigg person, på gott och ont, mest ont när jag är ensam hemma. Njuter iaf av den vackra begonian jag fick av min Micke  igår. En färgklick i vår gråa vardag.Det tyckte han att jag behövde, det gör jag verkligen, tack Darling, färg är bra för själen. I dag för ett år sedan började den jävligaste resan i vårt liv. Denna ångest storm, finns med mig nu varje minut varje timme varje dag. Det har startat igång en våg av känslor och frågetecken inom mig.

…Jag funderar över allt. Måste vi gå till kyrkan allhelgona helgen? Vi orkar inte gå in i den igen..orkar inte höra de läsa upp Josefines namn, vi vet alldelens för väl att hon är borta, utan att lyssna på ngn som läser hennes namn. Jag vet varken ut eller in hur vi ska göra med ngt alls…Det enda jag vet  är att  Karlsson vaknat och han klättrar på mina bara ben..ajaaj ,fan vad ont det gör;) 

Om missarna är riktigt trötta kan de numera sova bredvide varandra utan att Karlsson härjar med Frida hela tiden..Lägger upp bilder Lena, så du kan kolla tillväxten, jag hoppas så att du snart är stark nog att komma hit!!! Du vet jag hämtar dig gärna;)

Tankar som finns!

 

Helgen avklarad! Måndag idag igen, det är ju så att veckorna består ju bara av måndag och fredag;) så det går alldelens för fort….Säger som alla andra, vad tar tiden vägen. I lördags var jag ledig iaf, då var vi ut och fikade och fyllde på ett tomt kylskåp. Jag var en  sväng på Nisses i Vås, tvärvände då jag såg att halva affären redan var full med julsaker…Orka, orka säger jag bara. Jag tycker det är åt helsike, var finns känslan? Jul idag, är bara ett kommersiellt jippo. Därför kommer dessa tankar till mig idag. Jag har alltid varit en sann jul älskare, den känslan får jag nog aldrig tillbaka. Jag var det, i livet före…  

Två kommer alltid att fattas, två som älskade julen lika mkt som mig. Mamma och Josefine, det var vår högtid! Förra året den första julen utan Josefine då struntade vi i allt, vi orkade inte låtsas, jul med tindrande ögon, hur skulle vi kunna ha det. Josefine hade varit borta en och en halv månad då..Vi åkte till Tällberg, bodde på klockargården. Vi var där hela julen.Men det är konstigt när jag tänker tillbaka på dessa hemska dagar, så är det fullt av luckor, det känns inte som vi varit där. Luddigt känns det bara. I år vet vi inte hur det blir, jo vi vet att julen vill vi inte vara med om iaf.Men den kommer vaken vi vill eller inte. Frågan är bara vad ska vi göra?? Magnus tycker det känns jobbigt han med, inge roligt hemma utan Josefine tycker han, hans traditioner har ju också grusats. Nu har han Maria och det är bra, jag vill ju att de ska få känna en härlig julstämning. Men vi, jag och Micke kommer nog aldrig kunna fira jul igen. Vad ska vi fira??? Vi får invänta eventuella barnbarn, först då kan vi nog känna glädje igen, julen är ju barnens högtid…

Men det har alltid varit min/vår högtid med, Magnus och Josefine är uppväxta med härliga jular, med början redan första advent. Paketkalendrar och julkalendern som vi alltid skulle se innan avfärd till skolan. Magnus flyttade, men jag och Josefine fortsatte med dessa mys mornar, då vi tändade ljus och kollade på kalendern. Det känns bra iaf, dessa minnen, men det gör så ont i hjärtat nu…Kanske känslan kommer igen…någon gång…den som lever får se…det med!!! Oj vilket långt julsnack det blev, ja ja skriver ju ner det som kommer från fingrarna och det är väl just det här jag går och grunnar på….Hur livet kan ändras, hur känslorna kan förändras framförallt hur jag förändrats…Som sagt måndag morgon och tankarna yrar i mitt huvud som alltid…..Kram till alla. Den största till Micke som bara finns när jag som mest behöver det…alltid…Som tror på oss, och att det kommer en framtid, en ny framtid, annorlunda men ändå…..en framtid!!!

Livets dike!

Att livet kan vara så förbannat svårt. Jag befinner mig just nu så långt ner i diket som jag kan. Livets dike! Jag vet inte om det är alla datum som närmar sig. Det är dessa datum jag fasat för, om det är därför jag mår så in i helvete dåligt….med stora ord… DÅLIGT… Det känns som jag kastats bakåt, äts upp av ångest. Mina känslor och min förtvivlan är desamma som för ett år sedan…..snart…Snart kommer de datum jag fruktat för en längre tid. Dessa datum som kommit alldelens för fort, känns det som. Detta blandat med min “lungfan” gör att livet för tillfället inte är värt ett skit…Ja, jag vet jag vet att jag har mkt att glädja mig åt, men inga ord hjälper mig nu. Arbeta fungerar och tur är väl det! Men så fort jag kommer hem???? Jag vill bara lägga mig under en filt, och få vakna upp ur denna jäkla mardröm…..Det enda jag kan säga är, hur kan livet vara så förbannat svårt???

Du som älskade livet!

Vår lilla flicka, du som gav oss så mycket kärlek och stor lycka. Hur kan livet vara så orättvist, vem bestämde att du ifrån oss skulle ryckas?

Vart vi än i världen, eller i universum, oss vänder, så kan ingen tala om för oss, meningen med att något sådant här händer.

Likt en fjäril som vecklar ut sina vingar, likt denna fjäril, så går vi vidare i livet, på darriga ben och vinglar.

Timmar, dagar, månader går,

men aldrig, nej aldrig vi dig tillbaka får

Du var något underbart, något vi alltid minns, ditt ständiga leende, ditt härliga skratt.

Du underbara unge, vi saknar och minns dig för alltid ,vår älskade, älskade ängla skatt/

Mamma-09

Så är det!!

Ja, det var skönt att vara igång att jobba igen. Pratade med Uppsala igår och dr ska ringa mig om ngn vecka för att prata vidare om behandlingsalternativ, om det är ngn ide att fortsätta, nästa fas är ju att lägga elektroden i bröstkorgen…Men får väl se vad han tror, oddsen minskar. Försöker att inte tänka på besvikelsen, men den finns där och jag tycker, att varför kan allt gå åt helvete….Vänner runt mig pratar om sina höstfester, Halloween och andra fester. Då bara måste ni med säger en del. Jag har blivit bättre på att säga nej, jag måste det för att orka med mig själv. Det spelar ingen roll hur lång tid Josefine har varit borta, för oss kommer det alltid att kännas som igår. Jag vet att det är av välmening när de säger, ni behöver komma ut….För oss är det nog, att orka jobba……En del förstår, andra inte. Men huvudsaken att vi själva känner och kan göra det vi känner att vi fixar. Ingen som inte haft svår sorg, eller ångest, vet inte hur jävligt det är. Allt detta kommer ta sin tid, det kommer aldrig att gå över, men ngn gång kanske vi kan leva med det. Tack Ingela för du berättar att vi inte är onormala, att det är så här. Du ger mig hopp om en framtid..Tack! För övrigt har hösten varit riktig fin. Micke vill igång med ngt projekt här hemma nu, men vi har lite svårt att hitta motivation. Är ju egentligen inget som måste göras, men han vill ha ngt att jobba med mörka kvällar. Vår lilla Karlsson trivs iaf med livet, i högform alltid! Men Frida hon bara avskyr honom, stackaren han är på henne så fort han hinner, hänger om halsen och kastar sig på ryggen på henne. Hon fräser så spottet yr…

Ja vi får stänga in Karlsson ibland så hon får lite ro. Ha en bra dag nu alla, det ser ut som det blir en solig dag idag med, skogsväder som mamma sa när det var höst…..

11 månader…..

11 månader har gått, sedan vår ängel lämnade oss. Lämnade oss? Kanske är det fel ord. Sedan hon inte fick vara med oss längre är ett bättre ord. För det hade hon velat, vår egen livsnjutare, det var Josefine det. Tänker så ofta på mina ord till henne, den där kvällen strax innan hon ens hade hamnat på lasarettet. Det var en kväll då jag sa godnatt till henne och fick den vanliga natti kramen.Jag sa då, du lämnar väl mig aldrig?….Men mamma varför säger du så svarade hon och fnittrade!!Äh, sa jag, du vet mamma är lite rädd att bli ensam, när du växer upp och inte har tid med mig och mitt tjat. Vem ska då tjattra med mig?..Men mamma du är bra tokig du, jag skulle väl aldrig lämna dig fattar du väl, jag kommer jämt finnas med er!!!Nej men så blev det inte. Nu är innebörden av ordet lämnade, ett fruktansvärt ord för mig!Vi har varit i Gävle i helgen jag och Micke. Ville bara komma iväg på ngt. Bodde på ett fint hotell mitt i stan. Vi strosade på stan, och vi var på bion, flickan som lekte med elden. Den var bra, men otäck, och jag tycker nog att den första var bättre. Men det brukar ju ofta vara så, den andra kanske inte egentligen är sämre. Men man har liksom högre förväntningar, så det kanske är därför man för det mesta gillar del 1,i filmer mest.Det är så här resten av vårt liv kommer att se ut. Jag och Micke. Vi måste lära oss planera egen tid, fast tillsammans. Vi får tvinga iväg oss att göra ngt, när vi väl gör det så känns det ok. Vi måste försöka ta hand om varandra, så att vi tillslut inte bara har sorgen gemensamt, vissa dagar känns det faktiskt så! Men det är ju för att sorgen är så stor, så livet får liksom inte plats. Jag har lärt mig att dessa dagar då det känns alldelens åt helv.. jobbigt. Då går jag och lägger mig, och hoppas på att morgondagen ska bli bättre.Magnus och Maria har bott här i helgen och tagit hand om Karlsson, Frida tar hand om sig själv;) Jag tror de hade trivts som hus och kattvakt…. Tack mina gullungar!! Älskar er!

När vi kom hem åkte vi ju direkt till lilla gumman och tändande ljus. Vi sprang sedan upp till syrran, för att hinna träffa mostrus lilla Tildus som var hemma från Sthlm i helgen.Vuxna, vackra tjejjen! Glad och go! Matilda och Josefine är på dessa kort härunder. När vi tittar på dessa bilder, så gör det så ont, att inte Josefine får vara med och dela allt i livet med oss.Att hon inte får vara med och påbörja sin vandring i det vuxna livet. Älskar och saknar dig alltid vår älskade, ängla skatt!!Du är aldrig ensam, vi finns alltid med dig, dag som natt år efter år in i evigheten, älskar vi dig…

Oktobers första dag…..

       

Ja så var då neurosladden väck!! Tänk att ngt som gör så hemskt ont, inte kändes inte ett dugg att ta ut. Besvikelsen har gett med sig lite. Blev ju egentligen inte förvånad, de handlade ju om mig… Jag kan ju inte påverka iaf, så det är som det är…. med det också. I går träffade jag två fina killar. Vi hade bestämt träff på cafe kaka;). Killarna heter Isak och Elis, riktiga snyggingar. Isak ville sitta och gosa hela tiden med mig;)

Ja nu är det ju så att de här killarna har ju himla trevliga mammor också. De heter Maria båda två, och ja, jag fick ju lov att prata lite med dem också;) Dessa små killar skiljer det 2 månader på. Jag är säker på att de kommer växa upp och bli riktiga bästisar…Trevligt var det att ses.

Jag tycker det är roligt att få ta del i de yngre mammornas liv, de är så energiska, och fulla med livslust, och har drömmar.

Det är lätt att tänka sig tillbaka till min tid, då Magnus och Josefine var så små. Det känns så nära och ändå som ett annat liv. Ett liv som vi aldrig får tillbaka. Tiden går och barnen växer upp. Helt plötslig står jag och tänker, livet går så fort.

Tänk när min mormor sa så, när jag var i tonåren. Då tänkte jag, men det kan väl inte gå så fort! Jag har ju varit tonåring så länge! Skolan tar ju aldrig slut! Nu vet jag! Livet går fort. Livet blir kanske inte som man tänkt sig, då får man försöka göra det bästa…En dag kanske jag orkar det…..göra det bästa!

 

Mina underbara ungar, jag älskar er flera varv runt månen och tillbaks igen…som alltid/ Josefine, du är med oss, för alltid!

         

Vi fick låna en ängel…….som spred sitt ljus i vårt liv……….