Vardag igen!

Hade en trevlig f.m igår då Ulla var hit. Vi har ju inte setts på flera veckor, så vi hade lite att tala om;) Sedan började både jag och Micke jobba igår igen. Jag började med ett e.m pass. Jag måste säga att det var skönt att komma till jobbet, när jag blir ensam hemma så blir dagarna bara ett vaccum, kan inte ta mig för något, vill ingenting. Lilla gumman fyller ju snart år också 31 Aug. Det gör sitt till att jag är som jag är, tänker på det hela tiden. Tänker på hur vi planerade och bakade förra året samma tid, oj vad hon såg fram emot sin 18 årsdag. För att dagen efter direkt läggas in i Huddinge, men det gör inget, huvudsaken jag får vara hemma och ha festen först sa hon, positiv som alltid!

I morgon är det dags för vårt Huddingebesök också, jag gruvar mig så fruktansvärt för det, samtidigt som vi tror att det kan vara bra, att kanske få svar på ngn fråga, väva ihop livet på ngt vis. Om inte så för att träffas för ett avsked med Karin och Ulrika. Det känns konstigt att veta att nu kommer vi aldrig mer ha kontakt med specialist läkar teamet eller överhuvudtaget sjukvården och personerna runt Josefine. Det är väl det som vi har svårast med nu…tiden…så mkt fritid och vi kan inte ta oss för ngt, det kanske kommer, men just nu känns allt hopplöst!

Mina tankar som vanligt till dig L, tack till gubben din som uppdaterade mig. Hämta krafter nu så du snart kan komma hem, stor stor kram till dig och gubben med förstås!

www.jozzan.com

Blommor i mängd!

 

Jag vill börja med att tacka alla goa människor som är till Josefine med blommor. Var ner idag igen(förstås) och det fanns så mycket fina blommor där. Längst fram stod en ny ängel och ett hjärta, tack. När vi kommer till graven och ser alla fina blommor så förstår vi  ännu mer att så många, många, förutom oss, saknar vår lilla ängla skatt. Så älskad, så saknad, av alla. Tack för hon får finnas med er alla i tanken.

Det finns skit dagar, och det finns skitdagar! Idag är en sån…riktig skitdag. Sån där dag då tårarna hela tiden finns, de bränner och droppar vad jag än gör. Tur vi har syrran med familj, vi gick upp dit och fick en liten yrväders injektion. Små killarna där är verkligen som turbo motorer;) Söta sådana!

Pratade även med Eva i helgen, hon sa, fast du inte tycker att du ändras så gör du det, du låter mkt piggare när vi pratar. Nu vet jag ju att jag är ju sån“mask”bärare, och det vet ni ju alla mina nära och kära vänner, att jag är sån. När det gäller mig själv. Men jag funderade efter det att jag pratat med E. Hon har verkligen funnits där hela, hela tiden under hela Josefines livstid. Hon har messat och har ringt i alla år,under tuffa sjukhusvistelser och hemma, alltid! Så hon om någon kan läsa mig. Ja det är faktiskt så, E har rätt, jag kan prata i tfn utan att gråta, framsteg! Japp!!! Nu väntar jag att L ska ringa igen, jag undrar hur du mår, tänker på dig det vet du, förbannade sjukdomar!De som har det jobbigt, ska bara ha mer, tänk att det alltid ska vara så, förbannade sjukdomar.

Ett framsteg, eller egentligen en lärdom, som jag borde lärt mig för längesedan. Men det är ju ofta när allt ställs på sin spets som alla stora frågor om sin egen existens kommer till tanken. Hur man själv ska orka, hur man ska bete sig! Hur vi hör att vänners ungdomar flyttar, får bli vuxna och gå vidare i sina liv, när det vi får göra, är att besöka vår ängla skatt på kyrkogården? Ja iaf så har jag  slutat att  ge av mig själv hela tiden, slutat att vara den ständiga lyssnaren, slutat att bry mig om ovärldsliga ting.  Men för den delen har jag inte slutat att vara en vän, bara sorterat lite i mitt varande!!!Livet är så mycket dyrbarare än att kasta bort på tomma ord!!!

Blandade dagar!

Ja då är vi hemkomna från Rättvik. Fast vagnen är kvar den drar vi inte hem förren sista helgen i Augusti. När vi var hemma så gick Frida från rum till rum och jamade, tittade på oss som om vi vore helt tokiga, vilket vi är...nästan. Tog tag i det nödvändigaste hemma, tvätt och gräsklippning. Sen bakade jag bullar det har jag längtat efter, att baka alltså!
Var till farmor och farfar och fikade. Ner till lilla gumman var vi direkt. Träffade syrran med familj som äntligen kommit hem från Rossö, tänk att sommaren är över. Ted och Noa hade växt tycker jag, tänk att alla barn växer så mkt över en sommar, de fick en påse bullar så de växer ännu lite mer:) Matilda gumman var förstås också ner till oss, hon är det full fart som vanligt, gullvippa!
Så nu är vi då i Örebro, den väldigt vackra staden. Skulle vi bo i en stad, då vore Örebro vår stad. Gårdagen var lite regnig, vi gjorde inget speciellt, en god middag och bara vara, är det som gäller för oss. I dag har det varit stadspromenad som gällt hela dagen. Avslutade med att äta på kina, gott! Jättefint väder är det med. Jag är ju inte någon shopping människa, iaf inte som läget är nu , kan liksom inte fastna för någonting. Jag kommer på mig själv att slinka in på affärer där Josefine gillat att handla kläder typ gina tricot, veromoda, Jc,tittar på kläder hon skulle gillat, hm sjukt? mm bara att inse, jag plågar mig själv...varför??
Det enda jag köpte var 2 fina ekramar, i dem ska vi sätta förstoringar på Josefine. Ulrika och Karin på Huddinge sjukhus ska få dem på onsdag, då vi ska dit. Jag gruvar mig så för att åka dit, inte för att jag inte vill träffa dem, för det vill jag. Men jag vet hur svårt det kommer att vara att gå in genom de dörrarna igen. Jag tycker det var i går när vi hade samtal med dem inför dialysstarten. Josefine var ju så vuxen och förståndig, så det var ju hon själv som fick avgöra vilken form, av dialys det skulle bli. Vår lilla, stora, mogna, kloka tjej, hon tog ansvar för sitt eget liv, som hon ville ha det.
Vi försöker leva så gott vi kan genom att ta hand om varandra, stöttar, turas om att dra när det känns som tyngst. Men jag är glad att vi har varandra, tänk att stå själv i en sådan här situation. Jag älskar min Micke och uppskattar allt han gör och är. Tillsammans är vi inte starka, men iaf tillsammans.
I morgon ska Magnus och Maria ut på kryssning. De två är våra guldstjärnor som lyser upp vår mörka himmel...

Du finns i allt det vackra vi har runt omkring oss!

Nu är det höst!, hur det än är så är det faktiskt så! För nu är Kanada gässen här. Det är ett hösttecken, för de kommer bara i augusti till Siljan. Ett annat namn för dem är skithönor. Det var Josefine som döpte om dem, redan när hon var liten! Marie var här i helgen. Hon har inte varit här sedan i midsomras, hon finner ingen glädje här, så ensamt utan Josefine. Vi pratade mkt om hur sommaren varit, vi pratade om minnen. Hon tyckte sommaren varit hemskt. Vår fina Marie, vilken underbar vän du varit i alla år!.Vi tycker det känns så konstigt, nu har vi gjort en sommar utan lilla ängla skatten också. Ändå så finns bara känslan där hela tiden att hon snart kommer hem! Marie hade drömt en natt att hon och Josefine bakade och bakade, och jag hade varit så glad och sagt flera gånger till Marie, visst är det härligt, hon är ju inte död!!!Så jag tror att vi alla runt Josefine, har svårt att förstå det här, att hon faktiskt aldrig kommer tillbaka.

Frida har trivts här med oss, har gått lite ut och in, där vi har varit, där har hon också helst varit. Lite rädd när hundar runt omkring har skällt, då har hon legat i fönstret och darrat lite…..

Hundar ja, tänk om Josefine varit här, hennes Hero, Golden killen här på campingen som hon träffade flera ggr om dagen. Han har fått en “lillebror” som heter Rocky, så fin. Jag hörde Josefines jubel i mitt inre, oj vad hon hade älskat den lilla raringen.

Ja sammantaget har det varit en sommar av tomhet, saknad, och tårar, massor av tårar. Men också trevliga ögonblick här, med Magnus och Maria, och andra händelser. Det tog oss hela sommaren, men vi kan nog säga att vi gjorde rätt som åkte hit. Allt är så fridfullt här och vi hoppas Josefine är med oss, vi ser henne i allt det vackra, alla år vi fick här tillsammans, goda år,lyckliga år!! Denna sommar kom inte Kerstin och Larsa på besök som de brukar om somrarna. Men vi har pratat i telefon förstås. Det är nog lite för känsligt och laddat just nu att komma hit till Rättvik. Jag tror inte någon av oss skulle fått ut så mkt av det. Vi skulle bara ha gråtit och inte kunnat tala iaf. Vi får träffas när vi är på hemmaplan i stället.

Vi har varit hem lite till och från, varit ner till Josefine. Är glad att svärmor (Inger) varit dit titt som tätt, och även kollat till därhemma, tack och puss älskar dig/er för du lugnar min själ!!!!!! Vi hade lite planer på att åka runt och se oss omkring lite ev Göteborg och kusten. Men nej det fanns ingen lust. Vi avslutar i stället denna vecka med ett par dagar i Örebro, den mysiga staden!

Pratade även nyss med goa vännen Lena, alla mina tankar till dig nu, hoppas du snart kan lämna MAS.....Så glad att höra din röst, krya nu på dig massor, massor, så vi snart kan ses.....

Foto minnen!!

Satt och tittade i Josefines bilddagbok, nu när jag ser hennes kort som är tagna i slutet på förra sommaren ser jag…….glimten i hennes ögon har slocknat, jag ser det nu när jag ser bilderna, att vi inte såg det då. Hade vi kunnat göra något tidigare om vi märkt något? Jag svarar mig själv, nej, vi hade inte kunnat göra något, hennes sjukdom hade redan bestämt sig för att vinna. Hennes kropp hade inte kraft att vinna ännu en gång. Jag tror, eller jag vet, att det är en stark bidragande orsak att jag inte kan acceptera faktum att hon är borta. Hon brukade klara alla kamper, det fanns inte för mig att hon skulle dö. Min starka flicka som så många gånger chockat läkarna genom att slå tillbaka mot den jävla sjukdomen. Mitt i min/vår sorg kan jag känna att om hon ändå haft cancer ( förstå mig rätt) det är en hemsk hemskt sjukdom det med. Men det finns mediciner att prova och behandlingar, så då skulle det iaf kännas som att man provat allt och vetat att nu är allt testat, och idag blir ju faktiskt många botade från sin cancer sjukdom. Men den här förbannade sjukdomen finns det ingen botande, ingen lindrande behandling. Detta är en sjukdom som forskarna fortfarande försöker lösa och finna ngn behandling. Men i dagsläget kan ingen botas!! Det är en förrädisk sjudom. JAG HATAR DEN!!!! Sitter här och funderar, som alla vet att jag gör som oftast….för mycket för ofta!!! Tankarna är som sagt många. Vi fick ett brev från Huddinge sjukhus, de ville träffa oss. Våra duktiga läkare, professorer, forskare. Vi ska träffas för att diskutera runt Josefine och försöka få svar på några av de alla frågor vi har, för det har vi- Funderar som sagt alldelens för mkt. Men Huddinge folket tyckte det kunde kännas bra att liksom få ett riktigt avslut. Att få ses en sista gång, vi har ändå haft kontakt med dem i 18 år. Ja det blir fruktansvärt tungt att åka dit, men kanske är bra vad vet jag, den som lever får se. Ja som sagt tungt är det mesta och det märks på mina inlägg, men det är ju så måste få göra av med mina tankar någonstans….fortfarande är jag dålig på att prata…..Får väl ta en kurs i spanska eller ngt *fniss* oj vad kul jag var nu då!!! För övrigt är det sista semester veckan nästa vecka, och nu ska jag iaf säga ngt kul, jag kan det ibland faktiskt…..Vi har trivts i Rättvik, trodde aldrig jag skulle kunna skriva det men så är det, och det känns så skönt..

9 månaders längtan och saknad!

I natt kl 00.15 var det 9 månader sedan vår underbara älskade lilla Josefine gick över till den andra sidan. Den andra sidan som vi inte gör annat än tänker på. Finns hon med oss? Ser hon allt vi gör? Ser hon alla våra tårar? Att själva livet skulle bli en sådan kamp för oss alla, jag förbannar och förbannar hela livet, det som det gjort mot oss. Inget absolut inget, har vi gjort för att förtjäna att få detta helvete…..De säger att det värsta man kan bli är bitter, men då är det väl så då, jag är bitter mkt mkt bitter.

Att inom loppet av inte ens ett år, mista både mamma och Josefine, hur fan skulle man kunna bli annat än bitter!!!!

Min känsla jag har, är verkligen inte bra. Jag lever liksom utanför mig själv. Svårt att förklara men det känns som jag går bredvid mig själv, och allt jag gör känns overkligt på nått konstigt sätt. När jag tänker tillbaka på olika händelser, inga speciella händelser och så, men då känns allt jag gjort som en dröm. Den här overklighetskänslan som jag känner är otäck, riktigt otäck.

För övrigt vill jag gratulera Josefines alltid närvarande bästis Helena som ska börja plugga i Linköping nu i aug. Helena finns alltid i mitt hjärta. Jag vet att hon tänker mkt på Josefine och saknar henne.(Jag är glad för alla tankar Josefines vänner sänder henne, vill ju att hon alltid ska bli ihågkommen av alla.) Helena är ju min goa vän Ullas dotter, vi som trodde att våra flickor skulle få växa upp sida vid sida som deras bröder gjort.

Trippel bröllop 090801

Ja förmodligen den enda gången i livet som vi får uppleva ett trippel bröllop. Min kära storebror Bill knöt ihop kärlekens band med sin Gunilla. Emma knöt ihop kärlekens band med Niklas. Marie knöt i hop kärlekens band med Stefan. 3 stolta fina brudpar, där brudarna är systrar. Vigseln var i Stjärnsunds kyrka, solen lyste över brudparen. Jag saknade mamma så vid pappas sida under vigseln, han såg så ensam ut så det gjorde ont i hjärtat. Jag saknade Josefine sittandes bredvid oss och hänförd säga, kolla vilka fina klänningar. Jag saknade allt så mycket så tårarna rann av alla olika anledningar i kyrkan, de rann av sorg, och de rann av själva alltet!Sedan bar det iväg till Korskrogen i Avesta där festmiddagen och festen hölls. Allt var så fint ordnat. Maten var en god 3 rätters middag och det lyste om paren hela kvällen. Jag önskar dem all lycka, alla 3 brudparen. Jag hoppas det fortsätter lysa om dem alla. Vi var dock inte kvar så länge på själva festen, men alla förstod varför vi lämnade festen tidigt. Det här var festens och glädjens kväll och när vi själva inte känner att vi orkar, då är det bättre att åka hem, vi var ju med när det viktigaste var, själva vigseln.