Inte alls spännande!

Egentligen har jag inget jag vill säga varken till mig själv eller andra. Jag pratade nyss med lilla svärmor, vi pratade förstås om Josefine. Pratade om hur det är att gå till Josefine, att stå där vid graven och känna att det här ordnar sig, det går snart över.Känslan av att det är en dröm. För att i nästa stund inse att det är ju den här verkligheten som är nu. Jag vet inte om det är kroppens försvar att inte ta in och inte vilja förstå. Jag kanske kommer att förstå, det gör jag nog, men acceptera……never, never, det kommer jag aldrig att göra!!! I veckan hade jag besök av Lena, min goda vän, vi som pratat mycket under alla år, fast mest om njurar, nu träffas vi och kan prata om annat…..också, min kämpar vän! Ulla var också hit så även vi fick träffas och surra om livet. Är så glad för mina vänner och arbets kamrater, de låter mig vara som jag är. De vet att jag för det mesta inte pratar om det som tynger mig, men de vet ändå alltid vad som tynger mig. Surr igen! Tack!. De vet att jag har svårt att ta mig för.…tråkig jag vet…..men säger som Josefine nu är det så, så då är det så!! Helgen tillbringade vi i ett mkt regnigt Rättvik. Det åskade och regnade hela helgen. Men vi grillade iaf mellan skurarna och åskan. Men idag när vi kom hem var ju vädret riktigt bra. Vi åkte förstås till Josefine direkt, sen klippte vi gräset. Kan meddela att fågelungarna lever och mår bra. Frida katten är väldigt sugen att sitta i trädet. Jag råkade kasta ett äppelskrutt i skallen på henne, jag skulle kasta det mot trädet, för att skrämma henne, hm sur blev hon iaf.

Nu är det ju denna vecka sen börjar vår semester, som vi inte planerat ngt för som vanligt. Vi tar en dag i taget, beroende på hur vi känner oss, alla dagar är olika. Ni vet det där med livets stege!!

Drömmar av guld!

Jag vaknade en tidig morgon och gick ut, jag tittade ut över ängen. Solens strålar värmde så härligt, trots att jag nyss klivit ur sängen. Jag kände mig underligt lättad i mitt sinne, jag faktiskt skrattade åt något litet minne. Jag stod och kände att livet på något vis hade återvänt, jag hade en känsla som jag inte tidigare känt. Jag kände att jag var lätt i min själ, jag kände att någon varit här. Någon som lättat min tunga börda. Jag förstod att det var något som någon ville att jag skulle göra. Jag blickade förundrad ut över ängen igen, och där mellan träden såg jag och jag minns det än. Min lilla flicka kom springande och skrattande mot mig. Hon sprang med stora steg och sa, titta mamma det finns inget som är fel. Hon sprang så fint på sina ben. Förlåt mamma att jag är lite sen, men du vet jag är inte van att gå på mina ben. Men nu har jag det så bra, ni finns ju alltid med mig, precis som du sa. Jag hörde allt du viskade till mig, precis när jag gick. Ni var så ledsna jag såg det i din blick. Jag hälsade till mormor precis som du sa. Hon blev förvånad, men mest blev hon glad. Mormor finns med mig i allt jag gör, du vet vi leker, hänger och är. Ofta så badar vi och vet du? jag kan simma! Ja bada, det är förresten något jag gör varje timma. Mamma du vet, jag har dig så kär. Men nu så är det så här. Jag orkade inte vara bunden till maskiner, livet var inte längre roligt, att jag ens skulle orka ha det så är inte ens troligt. Jag vet att du innerst inne tycker att det jag gjorde var modigt. Jag ville ju kunna gå i skolan, och planera min egen tid. Ville inte längre va med när maskinerna började ta vid. Därför mamma så var jag tvungen att gå, men det gjorde så ont att lämna er där då. Men du har pappa och Magnus och jag vet att ni alla har det svårt. Men ni älskar varandra och jag vill vara här fast det låter hårt. Jag säger som du sa till mig mamma, hälsa till alla, ni är aldrig ensamma jag finns med er alltid. När vinden blåser, solen skiner,och regnet faller, så är jag med er, jag finns i allt omkring er min älskade familj! /Mamma 09

Livets stege, en vinglig sak!

Det är ju så jäkla drygt allting. Ja oj vad upplyftande det där lät då:/ Men det är ju knappast upplyftande heller. Tyckte jag varit riktigt stadig i mina känslor ett tag. Lagom hinner jag känna att ångesten inte kommer varje dag.. Bom... så är jag nere för räkning igen....

.Det är precis som att när jag kommer lite, lite, högre uppför stegen så, BOM, undanslagen igen, nere på, inte det nedersta steget, men en bra bit ner igen. Står och tittar upp och känner att, nej fan, har ingen kraft, jag får vara kvar här på detta steg ett tag igen.Är väl så det är med sorgen, men för varje match så tappar jag stinget, och känslan av välbefinnande den vilar långt, långt bortom horisonten, på det översta steget på stegen där ovan, finns horisonten.

Men det är ju så inget jag kan göra åt det, kan inte skynda, och det är det som gör mig förtvivlad, vetskapen om att det blir så här nu. Kommer jag någonsin dit? Dit, där jag kan se horisonten och ta ett stort kliv på livsstegen? Ja den som lever får se....som vanligt alltså.

Sommarvärmen försvann och byttes ut mot regn, det är väl typiskt Sverige är det varmt så är det hett, och regnar det så regnar det. Var är det där landet som hade mittemellan väder? Var nyss ute och hörde så mycket pipande så nära.Frida katten, sprang upp i äppelträdet och satte sig och stirrade ner i en håla i trädet. Sprang dit för jag såg att hon började rota där i stammen med tassen. Drar ner henne så hon fräser så spottet yr, en bestämd katt är hon (men så var hon ju Josefines också).

Tar stegen och riggar upp, ja inte livsstegen som känslorna far i, utan en mindre som är klätterbar, trots sorg:/ äh flummiga mig, ibland fattar jag inte vad alla meningar kommer ifrån, är nog riktigt tokig, på riktigt alltså:/ Jag tittar ner i trädhålan, och där ligger så söta små fågelungar, 3 stycken talgoxe ungar. Som allt annat som händer i nutiden önskar jag att Josefine var med oss. Hon skulle ha diktat ihop en hel bok om dessa fågel ungars utveckling, djur var verkligen henne stora intresse, efter skolan och data förstås!!!

Ny vecka..............igen!

Måndag, mulet, en innedag! Jag tycker om innedagar emellanåt. Jag börjar faktiskt tycka att det är lite skönt att vara ledig ibland.Jag ser det som ett litet framsteg. Att kunna vara hemma utan ångest, den kommer såklart över mig men kan hantera det lite bättre, vissa dagar!!! Frida katten njuter av sällskap, fortfarande kan hon bli sittandes på mattan vid Josefines säng och vänta på henne.

Var upp till pappsen och åt frukost, lilla pappsen donar och grejar, vill se mig glad. Det får han för jag lägger på masken när jag är där. Vill inte att han ska fundera över mig hela tiden, skillnad om mamma fanns, vi talade om allt....verkligen allt! Helgen långskift är över, så långa dagar, men det känns ändå bra, jag trivs ju med det jag gör. Nu har jag iaf ledig fm, jag pysslar här hemma. Micke kommer hem och lunchar så en skinkpaj står i ugnen, och även en socker kaka. Man är väl ekonomisk kan inte värma upp ugnen 2 ggr:) Vi försöker så gott vi kan att ta hand om varandra. Jag jobbar ju så mkt helger och kvällar, så för att hinna ventilera oss lite, så kommer han hem och vi äter tillsammans. Sen är ju inte jag hemma förens efter 22 igen. Jag har en och en halv vecka kvar till semester, Micke med. Jag är lite orolig hur det kommer att gå att vara lediga så länge igen. Måste försöka lära mig att stanna upp, det är den träningen jag tränar på:) Pulsen börjar hitta sin normala rytm igen och medicineringen funkar bra, så ang den biten är jag som jag ska! Nu ska jag yra runt lite mer här innan lunchen.Mitt ordspråk. Var rädda om varandra vi har varandra bara till låns, olika lång tid...

Du håller ditt barns händer en period i livet! Men de finns för evigt kvar i ditt

hjärta!

Du log mot mig en sista gång. Du var så lugn, som om du redan gett dig av. Du såg på mig, att jag var rädd. Hur kan man nånsin va beredd? Jag fick låna en ängel,som spred sitt ljus i mitt liv. I varje andetag...Saknar dig så älskade lilla ängla skatt, dag som natt, dag efter dag, minut och sekund, varför fick du inte stanna???Vi som älskade dig så.....

8 månader............

Behövs egentligen inga ord idag..8 månaders sorg. Lika länge som lill stumpan låg i min mage, född ca 3 veckor för tidigt. Mitt lilla ärr på magen, som ett tunt penselstreck, efter kejsarsnittet då du kom till oss. Jag bär det ärret med stoltet, tittar mig i spegeln och ser dig alltid. Vår lilla docka! Vad jag är glad att få haft dig, vad jag är ledsen över att ha mist dig!
8 månader och det är inte längre en dröm, inser att allt är verkligt, det är så här resten av livet kommer att bli. Tomheten och saknaden måste vi lära oss att leva med. Hur orkar man? frågar många. Jag svarar, man orkar inte, men man har ett val, lägga sig och dö, eller försöka överleva. För min del kan jag säga att jag försöker överleva, för min övriga familjs skull. För att jag älskar Magnus och Micke, det finaste jag har. Min familj som har krympt, men inte kärleken till dem. Till familjen hör ju också Maria,en dag hoppas jag att vår familj växer igen, kanske kommer det till nya barn. Men sorgen och saknaden av Josefine kommer alltid finnas kvar, för alltid ett hjärta som fattas oss. En dag kanske vi någon gång kan gå bredvid sorgen,och inte i !!!

Rast tankar i värmen..

Ner dragna persienner och en stor melon, nu har jag rast. Jobbiga långskift det har jag många av nu (8-21) igår idag och helgen som kommer. Det blir ju så nu eftersom vi täcker upp för varandra lite nu i semestertider, sen är det faktiskt många som är sjuka, genomförkylda med feber, inte roligt i denna värme minsann. Det är verkligen en värme som åtminstone inte jag är van med, så jag håller mig inne på rasten bredvid fläkten, annars orkar jag inte till kvällen. Jag säger åt alla nu dricker ni när det är så varmt, kom nyss på mig själv att jag minsann inte druckit, hm glömmer, när sedan huvudvärken kommer, då kommer jag på, just ja, vattnet. Skulle ha träffat Matilda idag (systers dotter) skit också jag hinner inte det nu, eftersom hon drar till övriga familjen på Rossö i morgon.. Hon ska jobba där i receptionen hela sommaren, kommer sakna henne så mkt, mostrus gumma. Om allt vore som vanligt skulle jag och Josefine varit i Rättvik, haft våran egen tid, myst som vi alltid gjort.!Men inget är som vanligt allt är bara så in i helvete fel. Fel liv, fel tid, fel på allt! Den som det sägs skänka oss livet, gud....han tog ifrån mig mitt hjärta när han tog tillbaka Josefine. Om det finns en gud som tar tillbaka det han en gång gav, alldelens för tidigt, då finns han inte ....gud finns inte.........för mig!!! Aldrig i mitt liv jag skulle tro på en sån. Jag tror på livet, universum, evigheten men inte i guds närvaro.

Tänk på att det är du som bestämmer vad som känns rätt i ditt hjärta, vad du vill ta till dig och tro på. Jag har min och du din.....