Yo,re not alone!!!

Yo,re not de only one who hurts....BWO, den sången sjunger säkert Josefine i sin himmel till mig, jag vet lilla gumman att inte bara vi saknar utan du med,du som ville vara hos oss. Jag är bara så ledsen hela tiden, känns som att all energi går åt till jobbet, sedan räcker det att sätta nyckeln i bilen så spricker min bubbla och all förtvivlan gör att jag håller på att storkna, är ju sån jag är...dålig på att prata, mamma sa alltid du ska inte hålla allt inom dig....sa hon...som var precis lik mig, lilla mamma!(Därför skriver jag i stället för att prata) Tack min goa vän Lotta för att du än en gång fick min gråt och förtvivlan att bli avbryten, du ringer alltid precis när jag mår som sämst..och du får mig alltid på andra tankar en stund, jag är glad för det. Var nyss ner till lilla änglaskatten, dit måste jag hur förtvivlad det än gör mig, ville helst ha dig här hemma på gården så jag kunde sitta vid dig jämt. Jag är iallafall glad att du har din mormor, min älskade lilla mamma bredvid dig, och sedan har du ju en tjej där som jag vet du skulle sett upp till! Jag hoppas ni har lite bus för er där ni är. Jag önskar bara jag fick ett tecken om än ett litet att du finns med oss hjärtat, jag skulle behöva få en bekräftelse, önskar och önskar att du är här......när jag sitter i soffan kan jag känna lukten av dig, känna din lilla hand i min och ditt huvud som du alltid lutade mot min axel.........Men det enda som finns där är mina tårar som forsar och blöter hela soffan................. Jag älskar dig alltid min lilla ängla skatt, inte bara jag.....utan vi alla.......Yo´re not alone, aldrig......någonstans är vi alltid tillsammans!!!!!!!!!!!!!!

Tårar i skymundan!!!

Sitter här och funderar på vad man ska fundera om?????En skön sommar dag, livet för 20 år sedan eller bara lite allmänt tugg????Tror jag tar allmänt tugg, idag är en sådan dag då jag bara finns, knappt det. Varit till Dr idag, en mycket bra sådan, träffade honom precis efter att lilla änglaskatten lämnat oss, han skulle hjälpa oss med lite papper och mediciner då. Idag var jag till honom igen, fast i ett helt annat ärende förstås. Det kändes bra att träffa honom igen, jag behövde inte göra mig till, han förstog ändå hur jag mådde. Fast andra sidan så var det ju inte därför jag skulle träffa honom, inte för sorgens skull menar jag,svammel.., men blev glad att det var just han som hade tid idag. Det jag sökte för resulterade i att han hittade andra saker än det jag sökte för....som han måste utreda, hm, nya prover i morgon igen. Men är väl så när man man mått skit så länge, så har det lättare att få följdsjukdomar.......sen är det ju så, jag veeeeeeeeeeeeeeet skäll inte, jag väntar alltid för länge när det är något, jag vet inte varför, är ju inte rädd för läkare eller så, känner mig bara så jäkla obekväm när det handlar om mig.....nej nu släpper jag det och inväntar prover i morgon, vad ska man oroa sig för innan man har något att oroa sig över....nepp......jag är aldrig mer rädd för någonting det värsta har hänt.......den som lever får se......ivanlig ordning. Nej jag får lov att vara som jag är, när jag inte blev som jag skulle.......Josefine vår älskade ängla skatt hur ska jag bära mig åt med allt, och hur ska jag någonsin få ork igen?? Snälla lilla hjärtat kom till mig.....iallafall i drömmen......

Varför tar vackra drömmar slut???

Helgen har rullat på i full fart. Igår var vi och grattade min syster Anna-Carin hon bjöd på smörgåstårta och massa annat gott, så vi var fyllda ända upp till öronen, men man måste ju bara trycka i sig så mycket det bara går, det är ju så gott, mums, tack. Hade hittat en fint halsband till henne med två hjärtan som satt ihop "systershalsband"hjärtana symboliserar henne och mig, i våra hjärtan är vi alltid tillsammans!!

Idag har vi varit till Rättvik! När vi vaknade i morse så funderade vi vad vi skulle göra idag? vi har ju bara sådana dagar nu känns det som. Vi bestämde oss iallafall för att åka till Rättvik, för att på något vis känna in hur allt känns nu. Vi började med att åka till vår campingplats, där stog vi med snö upp till vaderna, tittade ut över siljan och grät. Där stog Josefines kaninbur, innergolvet till förtältet, allt var tomt och öde, men så fint. Tankarna rullade i huvudet, hur har hela livet kunna förändras så fruktansvärt sen förra hösten? Vi såg Josefine överallt, farandes i permon fullt upp att hälsa på alla, hon hade så mkt att göra där. Vi åkte in på"byn" och fikade på Fricks konditori, något som hör Rättvik till, så konstigt även där, allt smakade lika, det var mycket folk som vanligt, men allt känndes ändå ovanligt. Vi promenerade runt torget där, pratade om alla tokerier Josefine hade haft för sig, vad hon och Marie alltid gjorde. Skrattade även då jag tänkte på när Linn som ofta var med oss till rättvik, flickorna skulle ner på torget och då måste man ju gå över järnvägen, tjejerna skrattade så de höll på att kissa på sig när de berättade att de knappt hann över innan tåget kom för Linn hade fastnat med sin klacksko på järnvägen..plus att josefine satt i sin rullstol....Ja det är nog så, det är tur att man inte vet allt som förälder.

I övrigt så vet jag nog inte hur jag känner, det är ju ett ställningstagande vi måste ta. Det ska ju vara ett ställe för att kunna hämta kraft, och det är det jag inte känner mig säker på om ja kommer kunna. Men nu har vi iallfall varit dit och vi ska verkligen, verkligen ha en rejäl överläggning om det här nu, vända och vrida på allt, och se vad vi kommer fram till. En sak vet vi iallafall, vi älskar Rättvik, så mycket glädje vi haft där med Josefine och Magnus. En sak till när vi kom hem var vi ner till ängla skatten och berättade att vi varit till Rättvik, vet inte varför? men jag skulle vilja ha ett tecken.....En sak till ....sen var vi till syrran och åt upp all överbliven smörgåstårta......nästan.......

I morgon är en annan dag!!!

Varför ska man egentligen längta efter helg? Jag menar, gå hela veckan och tänka nu är det snart fredag, för att i nästa ögonblick upptäcka att nu är det söndag.....Sitter återigen och funderar om Rättvik, vi vet faktiskt inte om vi kommer ha någon ork, det känns som att ju närmare vi kommer till sista datum för beslut, så känns allt mer pressat. Jag vet, Josefine älskade att vara i Rättvik, vi med, men när allt känns så otroligt jobbigt här hemma, ska vi då orka ta steget att vara hela sommaren i rättvik? för att flytta saknaden dit. Det kommer ju kännas som att börja en ny process igen....åhhh om vi ändå visste Jag har även gått upp i tid på mitt jobb så jag kommer hur som att inte vara mkt extra ledig heller. Mitt liv känns som att det enda jag orkar är att jobba, när jag kommer hem finns ingen ork kvar till någonting, är ju inte rätt det heller....ja ja den som lever får se. Vi var till Magnus och Maria och fikade efter jobbet, Maria hade fått hem studentmössan, var så fin! Älsklings ungarna vad jag hoppas ert liv blir som ni vill, att ni fortsätter att vara lika rädd om varandra även i framtiden, och att ni aldrig slutar prata med varandra...om allt!! Nu är det fredagskväll och just nu om allt varit som det skulle hade vi kommit hem från dialysen, Josefine skulle ha gjort hemgjort pizza och vi skulle myst i soffan, för vet ni? då längtade jag också efter fredagar, då gjorde jag det...........................

När stolar står tomma!!Knackar ångesten på dörren!!

Grattis min älskade man!! Idag är det Mickes födelsedag, och familjens första födelsedag utan Josefine. Vår lilla ängla skatt vad du älskade familjen och när det var speciella tillställningar. Du ska ju vara här och hjälpa mig duka, baka , och fråga när kommer alla......Nu frågar jag mig hela jä...tiden när kommer du??????Svaret ekar i mitt huvud, aldrig aldrig kommer du tillbaka. Dagen var fin, och våra nära och kära var här. Pappa och svärmor och svärfar var här först, våra goa föräldrar. Är alltid trevigt att få träffas. Vi har ju det gemensamt allihopa, tankarna och saknaden över att två stolar för alltid står tomma nu, mamma och Josefines.
Magnus och Maria var såklart här. Matilda och min bror också. Matilda, mosters piggelina, alltid med tusen järn i elden. Jag kännde mig konstigt stressad ville ju så gärna hålla masken fast jag vet att det låter dumt, men ville verkligen att dagen skulle kännas bra för alla. Det gick bra ända till kvällen då min syster med familj kom, det är väl konstigt det här med syskon då kan man alltid vara sig själv, det räckte att vi tittade åt varandra och avlägsnade oss gråtandes och hulkande så vi fick vår tid tillsammans, sedan kunde vi umgås igen utan tårar. Vi är föralltid förenade och delar något mycket speciellt, hon och conny (systers man) fanns med vid vår och Josefines sida när hon lämnade den här världen. Min älskade lilla syster!!! Fick meddelande i morse också att Josefines Pellan somnat in, tänk så orolig Josefine var och undrade hur gammal Pellan kunde bli? hon blev alldelens precis 5 år, jag hoppas att vår lilla ängla skatt har fått Pellan till sig nu. Tack Linn ( en av Josefines bästisar den andra är Marie) för att Pellan fick fortsätta sitt liv hos dig när Josefine inte fanns längre, Pellan behövde få fortsätta att vara älskad och det blev hon verkligen hos dig. Tack!

1963-03-23......Ulf och Margareta...tills döden skiljer oss åt

Idag ska jag inte bli långrandig, bara lite kort....randig.....Har tittat mkt på gamla bilder som vi scannat och det tar verkligen så fruktansvärt hårt på oss, samtidigt som det är någon form av terapi så blir vi helt lamslagna av sorg över att vår ängla skatt inte finns kvar. Fattar inte att ett liv som rymt så mkt av alla känslor,händelser, bara kan vara borta......är så glad att vi alltid varit frikostiga med att ta fotografier, tänk vad vore vi utan alla de här minnerna fast de gör så fruktansvärt ont.

Men just idag vill jag säga till min Mamma och Pappa, jag älskar er. Idag är det deras dag, de gifte sig den 23 mars 1963, och skulle idag ha firat sin 46 åriga bröllops dag. Mamma min älskade, vad du saknas oss och så tomt pappas liv blivit utan dig vid hans sida. Jag älskar och saknar dig alltid, jag hoppas så av hela mitt hjärta att du och Josefine är tillsammans och har det bra, och att ni inte saknar oss lika fruktansvärt som vi saknar er.........

Oj vad det droppat från taken i helgen, nu vill jag att våren ska komma på riktigt. jag jobbar hela helgen, eller ja sedan i torsdags. Jag är ledig först på onsdag, men det är bra, trivs så med mitt jobb, är väl född till en Florence Nightingale. Fast det är klart jag tar ju inte hand om krigsoffer, och inte jobbar jag gratis heller, så ja nej, okey då kan jag inte kalla mig Florence!! Men ett bra jobb det har jag. Tycker om att jobba med människor, sen får jag ju en väldigt massa trevliga jobbarkompisar på köpet, som gör dagarna lättare. På mitt arbete pratar jag sällan om josefine, bara vid direkta frågor. Det känns så jobbigt att berätta och när jag är på jobbet vill jag släppa tankarna den stunden, annars skulle jag inte kunna göra ett bra jobb, om jag inte var fokuserad på det jag håller på med. Förresten är älsklingen sjuk, förkyld men han får klara sig själv, jag går till jobbet... Det jag känner är att min stress tröskel är fruktansvärt låg, blir så stressad får hjärtklappning och svettningar om det är mkt surr. Sedan är det så att jag är fortfarnade är skakis både i kroppen och i händerna, vet inte riktigt varför, skakar det gör jag iaf. Igår var vi upp till farmor och farfar blev dit bjudna på kalops, så gott, farmor har alltid gjort världens godaste kalops. Josefine sa jämt om hon varit där när de ätit kalops, nu du mamma blir du avundsjuk för vet du, idag åt de kalops.Det var lika med min mammas pannkakor de älskade barnen, och jag kunde aldrig gör lika goda...Känslan av tomhet finns vad vi än gör, som igår när vi åt, ingen som sitter bredvid och talar och talar hela tiden. Jag funderade ofta hur kan hon ha som mycket att prata om jämt? Men det konstiga var att det hade hon, vi sa alltid att hon talade på både in och utandning, lilla ängla skatten, hur livet kan bli. Jobbet med Josefines minnessida skrider långsamt, men huvudsaken att den är pågång. Det är ju så vissa dagar orkar vi inte skriva något, just det här som ska handla om hennes liv, är så kämpigt att få ihop,hela livet rullas tillbaka och jag känner bara att var det här allt, var har alla år tagit vägen? Vi funderar ständigt vad ska våra liv handla om nu.....allt står liksom stilla, jag frågar mig fortfarnde varje dag.....vad ska vi göra för att orka bära det här.....Den som lever får se........Var rädda om er, vi har varandra bara till låns!!