Livet, dålig, sämre, sämst

Vill inte säga något alls, har bara haft en jävla skitdag en sådandär då allt är åt helv... de flesta dagar är det och vissa ännu mera......hade personalmöte idag och var tvungen att gå undan en sväng, det bara kommer över en rätt som det är kabooooommm så har man hjärtat utanför kroppen, och paniken slår och sköljer över mig som en tsunamivåg.......jag kan sitta och prata om något och sedan kommer det något ord som bara påminner mig om något så då är det kört, hatar att sitta i folksamlingar, jag spänner mig som en fjäder och kan knappt andas.......ja nu säger jag inget mer. Inatt är det 4 månader sedan Josefine lämnade oss, 4 hemska jävla månader sedan vi satt där, jag, Micke ,syrran och hennes man för att kunna stödja oss, så fruktansvärt dessa sista timmar rullar dag och natt i mitt huvud....hör fortfarande ljudet över resplarmet som tjöt hela tiden , hör resperatorns väsande, men allra tydligast hör jag mig själv säga till Josefine krama mormor från mig, vi släpper dig nu ,vi älskar dig jämt och alltid, du är inte ensam vi är med dig.......sen hör vi läkarens röst ......nu hörs inte längre några hjärtljud.........................

Mars månad har kommit!!!!

Magnus och Marias kök har blivit klart, så himla fint, roligt att hjälpa till när de är så tacksamma, vi har ju bara Magnus och Maria kvar att skämma bort numera, men andra sidan, av kärlek blir man inte bortskämd:) Älskar våra turturduvor vår glädje i livet!I går tog vi en tur till örebro, vi ville ut åka lite, fikade och åt lite god mat. Fattar inte att det är mars idag, livet är som ett töcken reagerar inte på dagar eller månader, allt bara flyter förbi på något sätt. Allt var iaf bra med lilla pappsen, inga nya metastaser så nu håller vi tummarna att det håller sig lugnt ett tag. Har naturligtvis varit till Josefine också, kan inte gå dit utan att gråta,

undrar om vi någonsin kommer kunna vara där utan bli förtvivlade. Vår lilla änglaskatt hur livet blivit utan dig. pratade med dr Carl-Johan (min läkare) som även jobbar på Iva, han sa att de fortfarande pratar om dig lilla gumman på iva och hur tragiskt allt blev fast det såg ljust ut efter första veckan där, de grät både läkarna och sköterskorna när de var in och tog avsked av dig lilla hjärtat, du var så fin den vackaste lilla ängel med hunden på bröstet och dina fina kläder. Får fortfarande panik när jag tänker på sen.......när vi åkte hem och lämnade dig där.......ensam.......det absolut värsta och svåraste vi upplevt att åka hem..........utan dig!!!!!!!!!!!!!!
Vår älskade lilla änglaskatt
dig saknar vi dag som natt,
du lilla trollungen vår,
som alltid hade nära till skratt,
du finns för evigt i våra hjärtan,
där du förblir vår allra finaste skatt./mamma

Det är inte farligt att dö, det är själva livet som är det!!

Fredag kväll och här sitter jag!!Slutade jobbet klockan 13 idag, har nu en ledig helg att se fram emot.......eller inte.........Blev iaf glad när chefen ringde idag och erbjöd mig högre procent, det gjorde mig nöjd, i dagens läge blir man ännu gladare när det runt omkring varje dag meddelas att det varslas. När jag kommer till jobbet så har jag liksom fullt upp att tänka och ena hjärnhalvan får vila några timmar, när jag väl är hemma igen är det åt helvete, eller redan då jag sätter nyckeln i bilen och åker hemåt Jag stannar så ofta till vid Josefine, går in och gråter och pratar med henne, berättar om vilka jag jobbat med och hur alla mår, att hon inte ska vara ledsen om hon ser mig gråta för det gör jag jämt. Skulle mina tårar vara pengar skulle jag kunna försörja hela jordens befolkning. ringde och pratade lite med svärmor, vi behöver varandra hon och jag, vi börjar med att gråta... sen kan vi tala.. Hon sa , men jag tycker du ska skriva en bok om tiden med Josefine, ja vem vet en dag kanske jag gör det... eller också ska jag skriva en bok som heter "Det är inte farligt att dö, det är farligare att leva" *ironisk bok.* Den skulle börja så här..... min älskade mamma gick mkt hastigt bort nov 07 , vår älskade Josefine gick bort nov 08, jag har haft 3 lungkolappser som ledde till operation på thorax i uppsala, efter den operation fick jag en stor nervskada som de ska lägga in en neuropacemaker så jag kan fungera utan lungkramp, Micke har diskbråck (bra för tillfället) min pappa har cancer och katten är död!!!!! men jo tack annars är det bra.....Men jag säger inte som Tony Rickardsson, jag är inte bitter....för jag är inihelvete bitter och förbannad ,och jag tänker vara det så länge jag tycker att det behövs..så det så........... ja vad kan man säga....säger som jag säger, det värsta har redan hänt, att Josefine inte finns med oss längre, inget ,inget kan någonsin, aldrig bli värre. Micke slutade också tidigt idag, vi åkte ner till Vildanaden och käkade*mys*sedan for vi över till Magnus och Maria och fortsatte med deras kök. Idag kom tapeterna upp, riktigt fint, ungdomarna har bra smak, bänkskivorna satte Micke dit igår, han är duktig älsklingen min, han lär Magnus så han kan rusta till oss sen när vi inte orkar själva. För övrigt så har jag den goaste son man kan önska, lite virrpanna är han *fniss*men det har han efter sin far!!!! men det värsta är att han har ju sin gohet efter sin far med.... hm...så vad har han efter mig??? ja skulle vara uppnäsan då.....haha....
Var rädda om varandra en dag finns ingen morgondag.................................

Plötsligt är ett lov ingenting....

Ja så är det sportlov, ett lov som vi alltid tillbringade med Marie här, Josefines vän sedan 9 år tillbaka,(bor i sågmyra) i vått och torrt höll de ihop ,längtade alltid lika mkt till varje lov. För övrigt avskydde Josefine lov iaf när hon inte hade något planerat, skolan var ju hennes största nöje, älskade sina lärare och kompisar. Varje dag for hon till skolan med ett stort skratt, varje dag kom hon hem farandes med ett ännu större skratt, berättandes något tok som varit i skolan, för tok det var det jämt när Josefine var med, alltid hände det något. Åh vad jag saknar allt....saknar tjejjernas skratt från rummet när jag lagt mig, älskade att ligga och lyssna till deras skratt och pladder, planerade allt, hur deras liv skulle bli, var de skulle bo och vad de skulle jobba med.......Allt tog slut den där natten i November när någon bestämde att nu ska inte Josefine få vara med längre, hennes liv tog slut, och alla vi andra får fortsätta, känns så fördjävligt hon den vackraste och godaste av alla bara försvann, som att blåsa ut ett ljus, det som marar för mig dag och natt är att vi inte ens kunde få höra hennes röst eftersom hon var kopplad och nedsövd i respirator. Hon var lätt vaken ibland och såg då mest förvånad ut och lite ledsen ibland, vi satt där timme efter timme, dag och natt, sov någon timme i vilrummet, det sista josefine sa till mig var natten då hon hamnade på iva (vi var inneliggande på vanlig avdelning då)hon sa mamma när vi kommer hem måste vi komma ihåg att gå till banken och hämta ut mitt leg(hon och Micke hade precis fixat ett)sen sov vi en stund innan hon väcker mig igen och säger mamma, förlåt att jag väcker dig ,men vettu jag har jätte ont i bröstet och jag skojjar inte......tom då, när hon var så dålig var hon rädd att inte jag skulle få sova, min älskade lilla ängel, det var så hon var, satte alla andra före sig själv, så omtänksam så det gjorde ont i en många gånger, hon sa jag skojjar inte, för vet ni vad......det är första gången under alla hennes år och många sjukhusvistelser hon har klagat så jag förstog direkt att nu var det illa, en timme senare var vi påväg till iva, efter ytterliggare en timme ligger hon nedsövd i respirator, och det var där och då jag innerst inne förstog att det här fixar hon inte.........nu vet inte jag hur jag ska fixa resten......vet inte hur jag ska orka eller bära mig åt, tårarna droppar så snart lägger väl hela jäkla datorn av...... en gång var vi en otroligt lycklig familj....blir vi det igen?????Den som lever får se.....................Va rädda om varnadra i morgon kan det vara för sent................

Minnet vill inte fungera

Ja så har ännu en helg bara försvunnit och några dagar till har gått, det är ju för övrigt det enda jag vill ska hända.....att tiden går, men jag upplever det bara som så att tiden går, och jag står bara still och tittar på i min vaccum ballong. Fredagen jobbade jag kväll tror jag...jo det gjorde jag, minnet, helt sjukt, jag glömmer saker hela tiden, nu ikväll tex när jag slutade jobbet så gick jag ut på parkeringen stog där som ett fån och undrade var har jag ställt bilen?? ja inte där jag trodde iaf, (fick små le fast jag inte var glad) åt en tjej som stog ute och rökte skrattade och sa att nu har jag nog jobbat för länge så jag har glömt var jag ställt bilen......hmmm. Men det här med minnet har väl att göra med hela situationen, hjärnan strejkar väl och försöker avskärma sig från livet, det gör jag med! Igår var vi och grattade svärmor som fyllde 73 (Inger) är så glad att jag har dig och du har varit den bästa och alltid funnits för Josefine, när vi träffades började vi med att gråta förstås, men jag hade köpt med gula tulpaner för det sa alltid Josefine, när farmor fyller vill hon ha gula tulpaner!!,så nu min lilla ängla skatt fick jag komma ihåg det själv, men det mindes jag iaf. Det har för övrigt snöat hela helgen så micke åkte ner och skottade lite så dina lyktor lyser lilla hjärtat, mamma och pappas älskade lilla stora trollunge, vad allt ska vara kämpigt. För övrigt har Micke jobbat med Magnus och Marias kök i helgen, det blir så fint.

Man undrar var har hela livet tagit vägen?

Ja det kan man undra sitter här och tittar och gråter som vanligt av alla kort, men det är nog min terapi verkar det som, fast inte sjutton känns det bättre...
Våra fina underbara barn, inte kunde vi för allt i världen tro att livet skulle bli som det blev de där lyckliga ögonblicken då vi vi fick våra guldklimpar. Magnus alltid den goa storebror som så gärna ville ha en lillasyster, för det hade ju bästisen Niklas fått.. Glädjen blev naturligtvis stor då Magnus ett år senare blev storebror han också. Vilken lycka det var att se dem så här tillsammans. Jag kan inte för mitt liv begripa att Magnus kommer aldrig mer att ha en lillasyster, inte fysiskt iallafall, jag tänker mycket på hur det blir den dagen vi blir gamla, sjuka eller lämnat jordelivet, vem ska då Magnus ha att vända sig till?? Syskon det är iallafall en trygghet, man vet att de liksom alltid finns där, syskon kan bråka och älska på samma gång, man behöver inte göra sig till man har liksom ett osynligt band till varandra....förhoppningsvis, visst finns det syskon som inte tål varandra, det är såklart beklagligt. Ja nu har jag varit sentimetal och det var väl dagens terapi syfte. Nu ska vi ner till banken på ännu ett jobbigt ärende, lämna in papperna för bouppteckningen är klar, det känns med sjukt som allt annat. Kram alla min vänner och till er jag inte känner, var rädda om varandra, syskon, föräldrar och alla runt omkring er!!!!

Hur ska något kunna bli bättre!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hur ska något kunna kännas bättre efter 3 månader..... det är vår älskade lilla dotter som lämnat jorden, det är igen katt det handlar om, ja ioch för sig är han med död sedan 3 veckor. De som jämför en katts död med en människa är den som aldrig varit i närheten av några problem varken sjukdomar eller sorg.....De är förvissa lyckliga i sin ovisshet, men de kan väl bara hålla käften!!!!!!!!!!Fy vad arg och elak jag låter men det gör mig så matt, sen har jag blivit ilsk men det är väl sorgen som gör sitt till, tycker allt är orättvist, sen finns de de som säger att vem har sagt att livet ska vara lätt???? Ja inte f.. har jag sagt det iallfall!!!(tänker i övrigt på dig Marie som varit här de flesta sportlov, puss till dig)
Kram alla mina vänner och till er jag inte känner......